Torbjörn Lindahl

Blev uppringd i går kväll av någon slags index-kvalitets-mätare som "bara ville ställa några frågor". Okey tyckte jag och lyssnade och svarade - i tjugofem minuter.

Det hela handlade om arbetslivet. Om hur man upplevde arbetsgivarens förmåga att inspirera och ge möjlighet till utbildning och om man har den kompetens som krävs för jobbet och om ens närmaste chef är bra och om man känner oro inför att gå till jobbet....

Varje fråga bestod av ett påstående där man skulle sätta in sig på en skala där tio var instämmer helt och 1 instämmer inte alls. Jag hamande oftast på övre halvan.

+ att det fanns ett antal enkla ja- och nejfrågor ihop med några om hur många dagar man varit sjuk senaste året, O, 1-3, 4-14 osv. Den svåraste att besvara var ju hur månge dagar man kommer att vara sjuk det närmaste året.

Tur att utfrågningen inte tog längre tid, för då hade jag missat gårdagens kvällspromenad och då hade jag kanske blivit sjuk av stillasittande. Det håller jag på att bli nu. Det regnar ute så det lockar inte med morgonpromenad. Då är frågan: ska man promenera inne på den införskaffade crosstrainern - kanske borde man det så man kan skryta inför goda vänner, tillika crosstrainerägare, när vi om en stund möts i högmässan i Hertsökyrkan - eller ska man hoppas på bättre väder för eftermiddagspromenad istället.

Bloggkollegan Stora syster i vassen andas viss uppgivenhet inför sitt bloggande. Hon tycks inte riktigt veta vad hon ska skriva om när det gäller det kyrkliga. Håller med. Därför blir det bara totalt meningslösa inlägg av denna typ. Men kanske är något mer på G? Den som läser får se.

Morgonens stillasittande i kombination med bloggläsande gav ju också den slutliga informationen att det inte var bloggkompisen, prästen och gamle kamraten Strömbergsson som gav kristendomen gult kort.


Sent igår kväll kom äldste sonen från Stockholm. Han stannar över hela långhelgen. Idag kommer bror och svägerska från Umeå. Dom ska hälsa på föräldrarna - och jag får väl glädjen se dom en kort stund jag med.