Traditionell liturgi - hållbar än idag?

Förra veckan var jag en dag i Göteborg. Hade blivit ombedd att hålla ett föredrag på Församlingsfakulteten om vår vanliga högmässoliturgi. Det blev några tankar utifrån mina erfarenheter som kyrkokristen och vanlig församlingspräst. Eftersom vi redan tidigare samma dag hört ett föredrag om gudstjänsten i Uppenbarelseboken så fick jag anledning direkt svara på rubrikens fråga genom att säga att så klart är liturgin hållbar än idag; den är ju förankrad i himmelen. *

Jag växte upp i en familj där det hörde till vanan att gå i kyrkan, därför har jag fått med mig gudstjänstordningen på ett självklar sätt redan från barndomen. I programmet hade jag blivit presenterad som en person med rötter i den laestadianska rörelsen. Det fick jag rätta genom att säga att det var först i tjugoårsåldern som jag på allvar kom i kontakt med den väckelsen. Men det är ingen tvekan om att det mötet blev viktigt för mig, personligen och genom sättet att tänka kring själavård och förkunnelse. Under studietiden i Uppsala mötte jag också ett mer högkyrkligt gudstjänstliv. Särskilt åren då jag ofta gick på S:t Ansgar kom att påverka mina ideal för gudstjänsten ganska mycket.

När jag sedan kom ut som präst i Nederluleå församling fick jag leda både liturgiska gudstjäntser i söndagförmiddagarnas högmässor** och även ha enkla predikogudstjänster i bönhusen i byarna. Det var under de åren som jag på allvar började fundera över de olika gudstjänsttypernas innehåll och möjligheter. Av en del lågkyrkliga kyrkoaktiva fick jag ibland höra att högmässan bara är stel och bunden. Då började jag inse det viktiga i att liturgin inte blir en tvångströja, som "bara" innebär att vi avstår "friheten" att "göra som vi vill". Ska vi fira en liturgisk gudstjänst måste vi också utnyttja dess möjligheter. Den ger många tillfällen för deltagarna att vara aktiva genom textläsning, sång, förbön med mera. Framför allt är det viktigt att man lever med i liturgin, genom att aktivt deltaga i böner, växelläsningar/sånger, syndabekännelse och trosbekännelse osv.

Jag minns ett tillfälle när jag tillsammans med några vänner ur den laestadianska rörelsen skulle planera några kyrkodagar. Frågan gällde bl a vilka präster som skulle medverka i högmässan och frågan ställdes "vem ska predika och vem tar första talet?" Då insåg jag: mina vänner hade bara uppskattning för de två talen (skriftetal och predikan) i högmässan. Liturgin var bara det där före och efter predikan som man ju fick lov och ha med, men som egentligen inget betydde. Själv skulle jag ställt frågan: "vem predikar och vem är liturg (eller rent av celebrant)". Då började jag inse: jag har en annan uppskattning av liturgin än mina lågkyrkliga vänner.

Ett annat tillfälle många år senare var på Synodmötet i Lund i slutet av 90-talet. Vi firade högmässa i St Laurentii kyrka, celebrerad av Bert Lönndahl (Dag Sandahl predikade). En pensionerad kollega (med rötter i laestadianismen) som var med som Lulestiftsombud sa efter högmässan (och då ska man betänka att han varit präst i 40 år): jag har aldrig förr på detta sätt upplevt att själva liturgin predikade. Då insåg jag ännu mer vad det betyder att man i gudstjänsten handlar tydligt, genomtänkt och vet vad man menar med det man gör. 

I somras fick jag anledning läsa Bengt Birgerssons bok Som stjärnor i Herrens hand" (prästmötesavhandling för Missionsprovinsen). Redan vid läsningen fastnade jag för ett uttryck som jag (tidigare med instämmande återgett här på bloggen) nu igen fritt återgav, nämligen att skillnaden mellan ett möte och en liturgi med förankring i fornkyrkan är att i mötet  talar man om Guds närvaro, medan den i liturgin realiseras.


I högmässans liturgi finns en linje som motsvarar Jesu vandring med lärjungarna. I beredelsen och avlösningen får vi börja i förlåtelsen. Jfr lärjungakallalsen i Luk 5, Petri ord "gå bort från mig, jag är en syndare". Den händelsen blir liksom en "rubrik" över evangeliet, även om Petrus sannolikt får en starkare erfarenhet av det skeendet när han erfarit sin oduglighet i förnekelsen. På samma sätt är beredelsen något som vi på ett "djupare" sätt erfar i hela mässans skeende. Herre förbarma dig (Kyrie) är hela världens rop om att Gud förbarmar sig över oss – det vi innerst inne behöver. Dessutom gör det oss samtida med alla dem som Jesus mötte, som ropade just detta eller på annat sätt vädjade om hans hjälp i deras nöd. Även kyrie blir ju på det sättet ett slags "rubrik" över hela mässan. Lovsången genljuder från änglarnas sång vid Betlehem när Jesus hade fötts. Textläsningarna talar om profetiornas uppfyllelse, det kristna livet och om Jesu liv, vilket också utläggs i predikan. När man har någon form av evangelieprocession och står upp under evangeliet, så är detta inte uttryck för att evangeliet är mer Guds ord än de två tidigare läsningarna, utan högtidlighållandet av evangeliet beror på att det skeendet i liturgin symboliserar Kristi utträde i offentligeten i ock med sitt dop. Det är alltså i grunden Kristus själv som vi står upp inför.*** I trosbekännelsen bekänner vi liksom Petrus i Matt 16: "Du är Messias, den levande Gudens son."


Efter denna bekännelse byter berättelsen fokus i de synoptiska evangelierna (Matt-Luk) och vi går nu upp till Jerusalem. I gudstjänsten tillreds nu nattvarden.


De liturgiska partierna i själva mässdelen påminner här om Jesu intåg i Jerusalem, om hans offer och om himmelsfärden. Sanctus …välsignad vare han som kommer… = intåget i Jerusalem (därför bör man avstå från psalm 685 o liknande som ersättning för komplett sanctus, annars missas denna del!)****. Instiftelseorden som nämner Jesu offrade kropp och utgjutna blod ställer oss vid Jesu död på Golgata. Epiklesen (bönen om Anden) låter oss på nytt dela pingstens verklighet. Brödsbrytelsen och kommunionen = måltiden i Emmaus på påskdagens afton, om man vill betona att det är den uppståndne som nu lever i sin Kyrka. Annars är givetvis kommunionen även ett återupplevande av "den första nattvarden". Gudstjänstens avslutning tacka och lova och välsignelsen kan sägas återspegla lärjungarnas tillbedjan och Herrens välsignande vid himmelsfärden.  


Liturgin är en rikedom och vi ska lära oss utnyttja den. Den är inget vi råder över, utan den är given i Skriften. Därför går det inte att skapa en liturgi som är i grunden annorlunda. Om vi tänker oss att de "heliga i alla tider" finns vid den osynliga delen av altarringen, får vi inte göra liturgin så annorlunda att de inte känner ingen sig och vill vara med!


Är då liturgin hållbar idag? När högmässan lär människor att leva i liturgin, lär den dem mönstret för det kristna livet. Högmässans fördel är möjligheten till aktivitet genom själva liturgin. Vi är gudstjänstfirare eller deltagare, vi är absolut inte bara åhörare! Men liturgins fördel är också de sätt på vilka den kan varieras. Den kan göras "stor" med många medverkande, mycket sång och lång predikan. Men den kan också genomföras av prästen ensam i ett minimiformat så att man utan att missa något väsentligt kan fira en komplett högmässa på trettio minuter.


Eftersom liturgin - om vi har den i en form som bevarat det ursprungliga och genuina - är förankrad i gamla förbundets gudstjänst, Kristi liv och evigheten (den himmelska gudstjänst som vi delvis skådar i Uppenbarelseboken) så är den en gåva från himmelen på samma sätt som den Heliga Skrift. När dessa två, Bibeln/förkunnelsen och liturgin, får leva i gott samspel med varandra så blir det andliga livet djupt och rikt. Men vi "protestanter" behöver kanske lära oss att se liturgins eget värde och förstå att det inte är en tillfällighet att liturgin kunnat bära kristenheten genom tider där predikan varit svag och bristfällig.


* ett referat av mitt föredrag kommer i nästa nummer av Kyrka och Folk. Referenten lät mig ge synpunkter på det han skrivit innan det gick i tryck. Får erkänna att det referatet utgjort stomme när jag skrivit detta inlägg (jag har ju själv alltid bara stolpar när jag talar). Tack för hjälpen! Några extra detaljer och tillägg som inte fanns med i föredraget har nog också slunkit in i detta inlägg, bla tack vare min gode kollega som omnämns i sista noten nedan.

** redan direkt försökte jag så gott det gick att fira liturgin på ett tydligt sätt med ett konsekvent prästerligt "kroppsspråk" (bugningar, knäfall, lyfta händer osv). En av Nederluleås gamla kyrkvärdar (Gustaf Grönlund) kom då en gång till mig och sa att "när du har gudstjänsten så blir den alltid så högtidlig". Det omdömet gladde mig.

*** den tidigare seden att stå upp under alla textläsninar, vilken på sina håll bevarats, kan givietvis också försvaras utifrån tanken att allt Guds ord ska vördas. Men då kan det vara rimligt att likväl omgärda evangelieläsningen med någon synlig form av extra högtidlighet, utifrån tankarna som ovan nämnts

**** stort tack till kollegan Bosse som öppnade mina ögon för detta på OAS-mötet i Piteå i somras och som under många givande samtal hjälpt mig slutligt se en hel del av det som jag i detta blogginlägg för fram.

Kommentarer
Postat av: Pär Parbring

Tack för det inlägget! Håller på med ett litet projekt som är väldigt näraliggande, kan man säga. För övrigt lite kul att du "kom ut som präst". ;)

2012-03-20 @ 09:01:58
URL: http://teologinorr.wordpress.com
Postat av: Tobbe

Jo, jag tänkte väl tanken att formuleringen kunde noteras:) men jag vågar nog påstå att uttrycket "komma ut som präst" var vanligt långt innan det allmänt började talas om att komma ur andra sorters garderober. Man får väl se det så att eftersom jag är kommen från en prästsläkt så har jag känt mig som präst ända sedan barndomen men först i vuxenålder fått möjlighet förverkliga det jag alltid haft inom mig.



Det är ju alltid problematiskt när allmänna uttryck får en specifik betydelse. Tex är det ju inte så trevligt när någon får för sig att "kasta vatten" på bastuaggregatets stenar. Eller när Arjeplogs kommun i en engelskspråkig turistbroschyr valde kalla hela befolkningen för "gay" när man ville uttrycka att alla var trevliga och gladlynta.

2012-03-20 @ 13:32:34
Postat av: den gamle kamraten

Lite - inte alls lite - på sidan om ämnet för detta inlägg slog det mig plötsligt och skämtsamt att du Tobbe kanske löper risk att anmälas till Domkapitlet. Visst har du haft att göra med någon som tillhör Missionsprovinsen - den kyrkliga styggelsen för dagen? Till och med i gusdtjänster? I Lunds stift har en pensionerad kollega fått foten för liknande tilltag. Och Göteborg höjer tonen.

Kanske ett ämnestips - du ger ju också sådana - för ett nytt inlägg på denhär bloggen. Detta om gudstjänsten har ju varit hållbart i flera dar.

2012-03-23 @ 14:56:02
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Om liturgin hållit i årtusenden och kommer att hålla i evigheten så bör väl ett inlägg om densamma hålla i några dagar.



Jo, jag har vid tre tillfällen - om jag minns rätt - distribuerat vid större mässa där även Missionsprovinspräst deltagit i distributionen. Vid ett tillfälle Mpr-präster från både sverige och finland. Vid ett tillfälle har jag även låtit Mpr-präst distribuera i mässa som jag själv lett i kyrkan. Vid de nämnda större mässorna har även 3-4 lekmän deltagit i distributionen, viket inte ifrågasätts.



Kan nämna att jag redan för något år sedan samtalat med biskopen om saken och vi då konstaterade att det - bla utifrån den fria praxis som laestadinernas samlingar sedan länge fått ha i dessa sammanhang, och den situation som biskopen själv levde med under sina tid som kyrkoherde i Tornedalen - blir väldigt svårt att hävda att det plötsligt skulle vara otillåtet samarbeta just med en Mpr-präst.



Sedan är det ju så att "ekumenik" nästan alltid börjar på "golvet", kristna hittar varandra och söker vägar till samarbete. Först därefter kommer de officiella överenskommelserna på samfundsnivå. Så kan det alltså även vara i relation till Missionsprovinsen.

2012-03-24 @ 09:33:05
Postat av: den gamle kamraten

Det lät ju betryggande. Hoppas att Luleå-hållningen kan påverka andra stift, inte tvärtom.

2012-03-24 @ 13:02:37
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Nu är det ju också en fråga om på vilken nivå relationen till tex Missionsprovinsen ligger. I brevet från Göteborgs domkapitel har det ju varnats för att "leda" gudstjänst i sådana sammanhang, vilket är mer än att bara predika eller distribuera eller att nyttja någon därifrån för en dylik tjänst, vilket är det jag gjort.



Men hur som helst är kyrkosystemets beröringsskräck för Missionsprovinsen ytterst märklig och kan bara tyda på en insikt om det egna systemets bräcklighet. Alltså måste man till döds undvika allt som man tolkar som hot - märkligt, för det vore mycket mer vunnet på att använda Mpr som stötta åt det som är på väg rasa.

2012-03-24 @ 14:17:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0