Torbjörn Lindahl

Det har handlat en del om kyrkoherden em Alexander Radler i Burträsk senaste tiden. - konfronterad med det expertutlåtande som Luleå stift fått fram har han erkänt det som han länge misstänkts och utpekats för: att han haft samröre med den tidigare östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Så var det med det. Ett väntat erkännande. Tragiskt givetvis, men oundvikligt.

 

Redan för en dryg vecka sedan skrev  Dag Sandahl på sin blogg om saken. Då uppstod en liten kommentarsdebatt om hur det kan komma sig att man kan handla på det sättet, alltså göra något som man kanske innerst inne anar är fel eller i vart fall inte kan känna sig riktigt tillfreds med. Biskop Göran (jag förutsätter att det är Göran Beijer, biskop i Missionsprovinsen, för vi har väl ingen annan biskop Göran i Sverige?) ger, tycker jag, ett bra svar. Han svar är att man - i denna syndens värld - har en tendens att handla så att det ger personliga fördelar. Och han frågar vidare hur många det är i vårt lands politiska och kyrkliga ledarskikt som handlar mot sin egentliga djupa övertygelse bara för att det ger någon form av personliga fördelar.

 

Dessa frågeställningar slog an i mitt sinne. Hur många människor finns som handlar i strid med det som dom innerst inne tror är riktigt bara för att det ger någon form av personlig (kortsiktig?) fördel eller kanske för att man inte orkar gå mot strömmen i en fråga där "alla" verkar eniga.

 

Några mig närstående frågeställningar dök upp. Jag tänkar tex på abortfrågan som jag tar upp då och då. Hur många kvinnor har, pressade av den allmännt gällande uppfattningen om rätt och fel, påhejade av nära och kära, gjort det som dom innerst inne känt vara fel. Hur många politiker, aktiva i sjukvården m fl skulle inte vilja ha till stånd en annan ordning än den nuvarande som ger ca 30000 aborter per år, men vågar inte ta strid eller stå upp för en uppfattning som totalt leder till utvisning till den icke-politiskt-korrekta kylan. Radler bör be sin verksamhets offer om förlåtelse, tycker många. Jag ifrågasätter inte det. Men jag underar: vem ber alla de över en million foster som aborterats i vårt land sedan de fria aborten kom om förlåtelse.

 

Jag tänker på hur många som i min egen kyrka "gjort en resa" - och resans slut har, som av en händelse! avslutats just som ett nytt stort kliv i karriären står för dörren och/eller en stor medial uppmärksamhet varit på gång - och kommit fram till att dom är för kvinnliga präster, och det med stor övertygelse, trots att dom tidigare varit övertygade motståndare. Jag bara undrar: hur många av dom skulle stå fast vid sin nya uppfattning om det som nu är (nästan) oemotsagd majoritetsuppfattning skulle bli en liten minoritesuppfattning, illa beryktad och kanske förföljd? Och hur många skulle ha gjort sin "resa" om den situationen redan tidigare varit för handen? Och hur många av sina gamla trossyskon har man inte genom sitt "resande" övergivit. Personer som nu får stå ensamma i blåsten för att man inte uppfyller Hebr 10:33 b.

 

Att markera avstånd mot en som gjort tjänster åt Stasi är givetvis lätt. Men den bakomliggande andan (om biskop Göran har rätt i sin analys) att handla mot inre övertygelse när det ger personliga fördelar även om det drabbar andra - den är det nog många som behöver göra upp med.