Vän med fienden

heter en bok jag läst i helgen. Fick den från min bokklubb Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. Skriven av Paul Briscoe. En självupplevd historia.

Handlar om en engelsk pojke som blir boende i Tyskland under hela andra världskriget. Skälet är att hans mamma, som har journalist- och författarambitioner, reser runt på kontinenten i jakt på uppslag till artiklar som hon sedan försöker få publicerade hemma i England. Eftersom hon har klara faschistsympatier uppehåller hon sig gärna i Tyskland. Periodvis får sonen bo hos en tysk familj hon lärt känna så att han inte alltid måste hänga med i hennes kringflackande liv.

När hon då vid en av sina snabbturer hem till England blir kvar pga att kriget bryter ut - ja, då får mor och son tillbringa kriget på var sida om havet och fronten.

Sonen är bara fyra år 1939 och blir väl omhändertagen i en familj där makarna saknar egna barn. Hitlerjugend, glädjen över den tyska återfödelsen och allt som präglade tyska folket och ungdomarna påverkar också den unge engelsmannen som sakta smälter in. Så totalt smälter han in att när han efter kriget, 11 år gammal, tvingas flytta till sin mamma (som han inte längre känner) och till ett land han inte minns och ett språk han inte kan, då känner han verkligen att han vill "hem" till sin familj i Tyskland.

Sakta men säkert öppnas hans ögon så att han förstår vilka hemskheter som skett i naziriket under kriget. Han får också veta att hans mor under hela kriget haft nazistsympatier och även prövat sin lycka som spion, vilket inte lyckades så bra men gav henne två och ett halvt år i engelskt fängelse.

Alla människoöden är givetvis gripande, men en sak tog särskilt tag i mig: när han under ett av sina år i Tyskland tillsammans med en mobb av yngre och äldre drogs med i vandaliseringen av stadens synagoga. Han insåg att så här får man ju inte göra, men alla gör det ändå. Varför är det ingen vuxen som säger till ungdomarna? Nej, för dom deltar själv i vandaliseringen. Och snart är han lika engagerad som alla andra.

Några år senare ska han ta emot sin första kommunion i kyrkan (både hans engelska och hans tyska familj är katoliker) och då får han lära sig att bikta sig. Prästen undervisar om alla tänkbara synder som även en åttaåring kan ha begått. Och i boken skriver han att han nog bekände en mängd. Men en sak minns han att han inte bekände: vandaliseringen av synagogan. Den ingick uppenbarligen i något system och synsätt som då var så naturligt att han inte kom på tanken att det kunde vara en synd. Men när han skriver boken årtionen senare då bekänner han för läsarna den synden.

Man funderar: kan det vara så med oss också att vi är så inriktade på vissa synder att vi missar andra som borde vara helt uppenbara. Vad var det Frälsaren sa? Nåt't om grandet o bjälken? Eller var det sila mygg och svälja kameler?

Kommentarer
Postat av: Dessa mina minsta bröder

Verkar vara en läsvärd och intressant bok, men ack så sorglig berättelse.

2012-01-24 @ 22:10:02
URL: http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0