Prästmöte
Efter gudstjänsten hade vi kyrkvärdsträff och planerade lite för vårens gudstjänster.
På kvällen hade jag minprästmöte igen, hemma. Kollega var på middagsbesök. Tillsammans med honom tände jag de levande ljusen i granen för sista gången denna julhelg. Nej, jag städade inte ut julen på Tjugondedag Knut, berättar jag nu så behöver ingen fråga. Men efter det att gästen gått så klädde jag av granen och slängde ut den. Inga problem att förhindra barr i hela nedervåningen när man bar ut granen; några lätta touchar mot grenarna så hade alla barren fallit av på julgransmattan. Hög tid slänga ut den alltså. Men något år har jag haft tur och fått gran som inte barrat. Då har jag haft den kvar ända till Kyndelsmässodagen. Jag tycker det är lite tråkigt att alltid städa bort julen så snabbt när man haft sånt besvär med att få fram den.
Men nu är det i princip jul-slut. Återstår bara att bli av med röda gardiner och övriga julprydnader i huset. Men dom barrar ju inte så dom kan jag ta eftersom under de närmaste veckorna.
Vi var faktiskt fem präster i den högmässa jag ledde i Sankt Olovs kyrka igår. En jobbar förvisso som bokförläggare, och en är en på denna blogg omtalad emiritus. Två av dem heter som jag, två inte. Fem av dryga 50 blir en ganska hög procent... :)
I Hertsökyrkan var det (inklusive celebranten/predikanten själv) 5 präster av 23. Det blir en ännu högre procent. Ska jag känna mig glad för det? Eller tänka att väckelsen är mindre här eftersom knappt några andra än präster går i kyrkan?
Jag brukar inte sällan vrida om saker till deras paradoxala motsatser, rentav till ytterligheter. Undrar därför om prästrännet i olika gudstjänster egentligen är mer ett bekymmer än något att smågilla. Det måste ju nämligen betyda att det är SÅ FÅ "vanliga människor" som vill gå i gudstjänst att präster inte behövs som förkunnare på var sitt ställe - eller hur? Så sett blir många präster i en gudstjänst något av ett bristsymptom.
Här räknar jag givetvis inte de pensionerade som efter lång och trogen LOJAL tjänst är väl unnade att njuta sitt otium.