Torbjörn Lindahl

Och då menar jag inte att en präst har avlidit.

Utan att en präst upphört äga rätten fungera som präst i svenska kyrkan. Inte upphört vara prästvigd, för vår kyrka har ju bevarat traditionen "en gång präst alltid präst". Jag har t o m haft en kollega som avsade sig prästämbetet i svenska kyrkan, konverterade och blev katolik för en tid, sedan återvände till svenska kyrkan och började som svenskkyrklig präst igen. Han behövde inte prästvigas på nytt. En gång präst, alltid präst.

Nej, här handlar det om att en präst blivit på egen begäran förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst, som det heter på kyrkligt byråkratspråk. Det handlar om pensionerade prästen André Östlund som jag skrivit om flera gånger förut.

Givetvis kan man ha många synpunkter på denna sorgliga historia. Man kan naturligtvis, om man vill, hävda att Östlunds beslut att begära befrielse från den statliga vigselrätten var en överreaktion på det faktum att han och många pensionerade präster saknades i stiftets register och att han sedan, när saken upptäckts och rättats, fick ett vigselförordnande trots att han var så sjuk att han aldrig skulle komma att utnyttja det.

Men att därifrån dra slutsatsen att han ägnat sig åt "illojalitet" mot svenska kyrkan - ett ordval som finns i domkapitlets beslut! - är ju inget annat än en ren överdrift. Östlunds förnyade besvikelse över att denna sak inte kunnat rättas och ordet "illojalitet" strykas - är ännu mer begriplig.

Förståelig blir därför hans beslut att hos domkapitlet begära att bli förklarad obehörig utöva vigningstjänsten som präst (= prästämbetet) för att skydda sin personliga integritet då han upplever sig ha blivit misstrodd och kränkt. Jag hade hoppats att domkapitlet skulle ha lyckats åstadkomma någon slags försoning, som gjort detta sista beslut onödigt. Om domkapitlet på allvar försökt eller visat några andra sena tecken på vilja till "omvändelse" innan det blivit helt försent vet jag inte.

Beklaglig och tragisk är hela affären. Varför berör den mig så djupt? Kanske därför att jag tillhör den prästgeneration för vilka ämbetet alltid varit dyrt och heligt och mer ett kall och en livsgärning än ett arbete.

Svårt komma från känslan att kyrkan inte längre värderar sina präster. Men livslånga, heliga förpliktelser hör kanske till en gången tid.