Fullbordad påskhelg

Dags för sammanfattning av hela helgen. Det blir mest om gudstjänsterna. För det är ju omkring dem som det snurrar.

Skärtorsdagen firade jag mässa i Hertsökyrkan. Komplett högmässoliturgi. För någon vecka sedan har vi möblerat om en aning i kyrkorummet och detta var första gången som jag fick anledning pröva det nya. Det är helt enkelt lite trångt i koret men jag tycker nu att vi funnit en fungerande lösning. Jag hoppas dock att församlingen blir med på noterna. Så som vi haft det möblerat de sista dryga tio åren var ju en gång också "något nytt", men det har accepterats.

Målet är ju att ha en tydlig rörelseriktning i liturgin, och att de olika platserna i koret får sina bestämda funktioner. Inget nytt eller märkvärdigt, dock, för den som har ett normalt högkyrkligt gudstjänsttänk.

Jag tog ommöbleringen som utgångspunkt för skriftetalspredikan (predikade inte sen i själva mässan) och funderade över detta med noggrannhet i det yttre. GT-texten, som talar om påskalammets slaktande är ju också petigt noggrann i detaljerna. Anknytning även till 2 Mos 40 där det åtta gånger sägs att Mose gjorde allt i tabernaklet precis såsom Gud befallt Mose och då sänkte sig molnskyn med Guds närvaro. Efter div tankehopp överförde jag det till att vi i vårt mässfirande också måste vara noga med detaljerna: vi tar just bröd och vin och vi uttalar just Jesu ord, annars blir det ingen välsignelse av gudstjänsten. Även vi själva behöver vara noga med hur vi nalkas mässan. Lätt anknytning till episteln där Paulus förmanar de kristna till omsorg om varandra.

Långfredagen firade jag gudstjänst i Domkyrkan. Ett antal kyrkliga handlingar har jag haft där under åren, men någon huvudgudtjänst har jag inte lett där sedan Pingstdagen 1990. Då var jag studentpräst och ryckte bara in en söndag. Som alltid, tyckte jag det var svårt tala om det som borde vara centrum: försoningen - dagen är i sig själv gripande som den är. Inbjuder egentligen mest till kontemplativ tystnad. Alltid lättare tala om de människor som finns kring korset, hur de reagerar, vad de ser och utifrån det skåda in i djupen. Hoppas det jag ville förmedla kunde förstås.

Påskdagen tillbaka i Hertsökyrkan, där vi efter påskljusets tändande dukade altaret under klockringning och preludium och inledde sedan mässan med "Vad ljus över griften..." Predikan tog även denna gång sin utgångspunkt i människorna, om vilka jag sade att
Dom såg (trodde att dom skulle titta på graven men såg att den var tom - vad är det som skett bakom det som syns, vad betyder Kristi uppståndelse?)
Dom förvandlades (när dom personligen mötte Jesus - försoningen (förlåtelse) och uppståndelse (nytt liv) måste hållas ihop.)
Dom kallades (gå ut i hela världen)

Både på skärtorsdagen och påskdagen hade jag frivillig obetald assistans av numera ledig kollega. Glädje för oss båda.

På lördagskvällen blev det en extra gudstjänst då jag tillsammans med goda vänner besökte västlaestadianska bönhuset, som ligger bara några hundra meter från Hertsökyrkan (det andra bönhuset, inte det jag oftast besöker). Alla artiga och välkommnande. Har alltid haft en känsla av att det är lite mer "ordning och reda" och "stil" över väst om man jämför med östgruppen. Något som jag alltid uppskattat. Tyvärr hade jag missförstått tiden så jag kom en timme försent men hann ändå höra en del av predikan. I den fanns allvarliga formuleringar som talade till mig så det var nog meningen att jag skulle gå dit.

När jag sedan ser det som oftast sker i en västgudstjänst - en stor skara människor som efter predikan* har behov be varandra om förlåtelse eller gå fram till predikanterna och bekänna sina synder - så konstaterar jag att detta numera nästan helt upphört i den östlaestadianska gruppen, annat än vid nattvardsgångar. När jag för snart fyrio år sedan på allvar mötte den laestadianska rörelsen så var det ju huvudsakligen i den svenska östlaestadianismens (tornedalsriktningens) form och då förekom detta med den "synliga förlåtelsen" mycket mer än idag och det var ju bl a detta som så grep tag i mig en gång.

Och när jag satt där i bönhuset och tänkte på denna respons till predikan - en respons som sker på samvetsplanet  (syndamedvetande - förlåtelse) så inser jag att jag tror att det på sikt ger en mycket allvarligare och starkare förankrad kristendom än när responsen mest kanaliseras i form av förbön och annat som mycket tydligare är ett skeende på viljeplanet.

Annandagen blev det mässa i Hertsökyrkan igen, men denna gång ledd av kollegan Bosse. Roligt att från församlingshåll få se att den nya möbleringen och det därmed följande nya prästerliga rörelsemönstret fungerar. Efter mässan inbjöds till ett föredrag och samtal med en engelsk katolsk präst som talade mycket intressant om exorcism och bön om befrielse. Givetvis (!) betonade han (precis som alltid i de laestadianska bönhusen!) att det viktigaste om en människa ska bli verkligt fri är ångern över synden, omvändelsen och förlåtelsen! Honom lyssnar jag gärna till igen.**

I övrigt så har äldste sonen varit hemma över helgen, vi har hälsat på mina föräldrar tillsammans med näst äldsta dottern och idag for vi till äldsta dottern i Boden, så lite släktmöten hinner man klämma in mellan gudstjänsterna:)

Och - för att Ann O Nym inte ska behöva frukta att jag helt tappat stinget - nu har jag sett tre motorcyklar på sta'n. En under stilla veckan, två under påskhelgen. Blir det varmt kommande helg så tror jag vi får se fler av dessa vårtecken. Varning till alla bilister: en "moped" kan fr o m nu i själva verket vara en motorcykel som närmar sig i betydligt högre fart än du tror!
* Kommer osökt att tänka på en artkel i SPT där prästkollegan Niklas Adell i Linköping pläderade för att vi borde ha högmässans syndabekännelse efter predikan istället för i början av gudstjänsten: det är ordet som väcker syndakännedomen.

** jag noterar spännvidden: samma helg lyssna till både en västpredikant och en katolik - och uppskatta båda.

Kommentarer
Postat av: Alma Mater

Intressant att du är högkyrklig och ändå uppskattar den lägsta lågkyrklighet som finns i landet; leastadianismen. Jag är uppvuxen i leastadianland(Jukkasjärvi församling)och upplever att nåden predikas starkare inom väst (och bland "förstfödda"/PikkuLevi-gänget). I öst tar nattvardsgången en evighet pga rädslan för att gå till nattvarden oförlåten- en dålig frukt anser jag.



Men inga sjunger så bra som öst. Om man nu bara ska se till ordning och kultur.



Fast Öst är knappast en svensk gren, snarare finsk. Väst däremot är störst just i västra leastadianland, alltså i nordligaste Sverige med sitt andliga centrum i Purnu utanför Gällivare. Båda grupperna använder finska i gudstjänsten så jag förstår inte riktigt vad du menar där? Visst finns "gammelkristna" i Finland också men öst dominerar stort på den sidan gränsen.

2012-04-11 @ 10:57:37
URL: http://barockbloggen.blogg.se/
Postat av: maria

Jag har starka minnen från min barndom inte bara av gråten och klagan över synden utan också av lovprisning och tack, och - om jag inte minns helt fel - tungotal. På den tiden det begav sig i västlaestadianismen.

Det var tider det, Karl-Oskar!

2012-04-11 @ 18:18:24
Postat av: Tobbe

Kanske är det just det (som Alma Mater skriver)som är fördelen med att tillhöra en "riktig kyrka" - att där ryms "allt" från lågkyrkligt till högkyrkligt, och man har rätt att uppskatta allt. Man måste inte begränsa sig till att bara gilla det ena.



Det som Maria minns från sin barndom kan jag också sakna: förr var det betydligt mer av tydliga glädjeyttringar i väckelsen.

2012-04-11 @ 22:39:34
Postat av: Alma Mater

Håller med Tobbe och Maria; många tyckte det var skrämmande med karismatiken som barn, jag tyckte det var så vackert när det blev sång i anden, det som av en del missuppfattades som "jojk".



Tobbe, du har så rätt, den riktiga kyrkan innehåller allt. "frikyrkor" är mer som klosterordnar och de dör ut om de inte får kontakt med den stora kyrkan. Det är min tro.

2012-04-13 @ 08:06:05
URL: http://barockbloggen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0