Torbjörn Lindahl

i Österbotten har jag varit till denna helg. Precis som några gånger tidigare. Det har alltså varit Kyrkhelg anordnad av div väckelserörelser inom Finska kyrkan. Som jag tidigare sagt så har jag upplevt dem som ett slags Linköpingsmöten (det vi hade i Sverige tre gånger åren kring millenieskiftet, på inbjudan av Biskop Bertil Gärtner).

1. Denna gång medverkade jag också. Med ett seminarium om helande och förbön för sjuka under rubriken Jag är Herren din läkare.

2. Den andra (eller korrektare: den första) seminarietiden lyssnade jag på ett seminarium rubricerat Fräls mig från farorna som handlade om alternativa vårdmetoder, dvs allt som möter inom den new age-präglade må bra-branschen. Mycket informativt även om jag väl får erkänna att jag hört det mesta förut. I samband med måltider och andra ledigheter kom jag i samtal med flera människor som vittnade om att behovet av vägledning i dessa frågor är mycket stort.

3. Föredrag, predikningar och seminarier var som vanligt gedigna och innehållsrika.

4. Roligt träffa vänner från olika sammanhang. En del har jag under några år lärt känna just vid dessa kyrkhelger, andra har jag känt från tidigare, fr a från OAS-rörelsen och från laestadianska sammanhang.

5. Särskilt roligt var att få lyssna till den ungdomskör som startats av ungdomar komna ur just laestadianska väckelsen. Laudate Eum heter kören. Givetvis köpte jag deras CD.

6. På hemvägen i minibussen lyssnade vi till CD:n - och jag fick utlopp för mina ärvda läraregenskaper genom att få lära gammal vän hur man öppnar ett CD-fodral:)

7. Bodde gjorde vi på en lägergård som kyrkan i Karleby äger. Fint på alla sätt och praktiskt givetvis att bo tillsammans på samma ställe, men visst hade jag haft det mer ombonat om jag accepterat inbjudan att bo hos kristet par jag tidigare fått logera hos. Nästa år får jag göra det - för givetvis far jag dit igen. Om Kyrkhelgen ordnas igen vill säga.

8. Det enda som kanske gör oss svenskar lite besvikna är mässorna. Dels att använda särkalkar. Total stämningsförstörare. Eller kanske ska vi säga andakts- och vördnadsförstörare? Nej, detta förstår jag mig inte på, det är bara att erkänna. Även på många andra sätt upplever man det som att den högkyrkliga liturgiska förnuyelsen gått vår östra systerkyrka förbi. Den liturgiska upplevelsen är till stor del en 1960-talschock. Sedan förkommer nymodigheter (allmänna i finlandssvenska sammanhang eller Karlebyspecialiteter?) såsom att lekman leder tackbön efter avlösningen och kollektbönen. Och varför sitter man under Sursum Corda (upplyft era hjärtan) och prefationen?

Hmmm...?

9. Nå detta känns till slut som randanmärkningar. Glädjen över den gedigna andlighet man erfar överväger. Vi som är obekanta för de flesta deltagarna ser ju inte heller det som många av de finlandssvenska ser: att dessa Kyrkhelger innebär möten över många väckelserörelsegränser. Givetvis till stor glädje för trossyskonen i öster.

Gud välsigne Er. Tack att vi fick vara med!