Ibland börjar man tänka
2. Min gamle kamrat hakade på på sin blogg och skrev ett inägg där han påminde mig om hur vi i vår ungdom ordnade en skoldans där intäkterna fick gå till nödhjälp i Biafra.
3, Tänk, tänker jag...vilket engagemang. Nu var det väl ingen stor grej att ordna en skoldans på Norra Örnässkolan när vi gick högstadiet. Det gjordes regelbundet. En eller två per år ordnades av elevrådet och sedan tog alla avgångsklasser chansen att ordna (minst) en var för att få pengar till kommande skolresa.
Och så ett gäng grabbar ur Kyrkans ungdom med kompisar. Om jag minns rätt så skänkte vi pengarna till Lutherhjälpen som kanaliserade hjälpen till de svältdrabbade. Från Lutherhjälpens kansli hade vi också fått låna diabilder, så medan skolkompisarna svängde runt på dansgolvet projicerade vi bilder av svältande barn på matsalsväggen!
Man kommer osökt att tänka på den gamla kyrkliga traditionen att låta kyrkvigsel omedelbart följas av begravning i kyrkan, så att när brudparet glada i hågen kom ut på kyrktrappen så skulle de nygifta omedelbart möta en kista; här gäller det att betänka livets allvar. Nå, vi som i ungdomen präglades av det utgående 60-talets starka insikter om orättvisorna i världen har väl alltid burit det arvet med oss. Det var inte bara ett mode när man en stor del av úngdomstiden gick i gamla nötta jeans som lappats i flera lager. Det var också moral: så länge brallorna höll ihop så var det omoraliskt att "lyxa sig" med nya i en värld där miljoner var fattiga.
4. En liknande tanke verkar "M" (Besviken Hertsöbo) ha varit inne på när hon/han (?) kommenterade mitt glasögonval. Är manliga präster fåfänga var frågan. Naturligtvis säger jag. Präster är likadana som alla andra.
Men M:s frågor och kommentarer väcker tankar - hos mig. Var går gränsen för acceptabel "fåfänga" - de flesta av oss kollar väl i alla fall i spegeln innan vi köper ett nytt klädesplagg? Vad kan man egentligen unna sig? Vad är moraliskt acceptabelt? Vi tidigare generationer svenska barn har ju uppfostrats med "tänk på dom stackars svältande barnen i afrika" så fort vi gnällt över livets realiteter, vare sig fula kläder eller dålig mat. Skulle vi ta den tanken på allvar så kan vi inte unna oss någonting. T o m de flesta av de "fattiga" ibland oss har det bättre än miljoner människor ute i världen. Påverkad som jag en gång blev av 60-talet har jag fortfarande svårt att acceptera för mycket lyx - i alla fall i vissa avseenden.
Vad får man unna sig? Förr kunde de tacksamma syndakatalogerna vara till viss hjälp. Nu gäller dom inte lika mycket. Nu får vi klara oss själva. Vad jag däremot inte gillar är när man låter en enda sak bli avgörande för gillande eller fördömande. Det är vad man i kristna sammanhang skulle kalla en "lagisk" mentalitet.
5. Nådatiden är inte förbi, tänker jag när jag nu, till tröst för Besviken Hertsöbo (och andra som känt oro över att jag hamnat i den fåfänga fällan), kan sägas att jag idag bytt till en annan båge. Jag kände mig hela tiden lite osäker inför den moderna konstruktionen på det par jag valt. Beställningen hade ännu inte skickats från optikern så den kunde ändras. Så är det också i det andliga: ännu kan besluten ändras, ännu kan man ångra sig, ännu kan man ställa till rätta det man gjort fel. Hade jag kommit tillbaka till affären någon dag senare hade det varit försent. En dag blir det försent också i det som är vårt livs viktigaste val: att välj Gud och förneka sig själv.
Vaa! Ordnade ni dans till förmån för Lutherhjälpen!
Här vet jag många, inklusive undertecknad, som får problem med "gilla" eller ogilla". :-)
/Per-Eric
Grattis på födelsedagen!Önskar dig ett Välsignat nytt år.
Tack för födelsedagshälsningen!
Om Per-Eric mfl får "problem" så gläder det mig. Att "problematisera" är ju nämligen modet för dagen - i alla fall i kyrkliga sammanhang.
Gott nytt år, gamle man!!
Tänk nu hur många glada hälsningar du fått på din dag, hur många goda tanker, kanske rentav förböner, om du som din dagsgamle broder haft ett liv - alltså funnits på Facebook.Att bli grattad där boostar verkligen ens ego - apropå dehär med fåfänga.
"Dans för en god sak" - är det möjligt?
Diskussionen fördes då minns jag. Men det var ju bara hödstadium. Och Mellanölsfritt. Officiellt - vad folk gömde i buskagen vet jag ju inte.
Min hulda moder som var ganska barsk i dessa ting drog ändå en lans för arrangemanget när en och annan mycket dans-skeptisk släkting kritiserade vårt okonventionella tilltag. Det samtalet minns jag än...
En sak kan man dock notera när vi ordnade denna skoldans inspirerade av en blandning av politisk medvetenhet och kristen tro (dessa två kan gå hand i hand!): vi bekände öppet för världen och skolkamraterna vår kristna tro. Alla visste att vi tillhörde Kyrkans Ungdom, alla visste att vi var kristna. Den frimodigheten skulle många av de danskritiske - släktingar som vänner - behöva mer av idag.
Förra kommentaren var från mig.
Jag vill inte framstå som alltför kristiskt i onödan, speciellt som händelsen numera borde vara preskiberad (:-) ), men tycker nog ändå att bloggarens argument för tillställningen lite kan ifrågasättas.
Det är mycket bra att öppet bekänna sin kristna tro och sant är att många saknar det modet - men - om inte den kristna tron innebär skillnad i agerande, t ex på vilket sätt man väljer att tjäna pengar, så kan det bara bli förvirrande för åskådarna.
För vad hjälper öppet erkännade av sin kristna tro, om det inte innebär skillnad på hur man agerar.
Många i Sv kyrkan idag bekänner öppet och ljudligt sin tro, men deras politiska beslut och sätt att leva hänger inte ihop med denna bekännelse.
Med andra ord, gärna Lutherhjälp, men inte på vilket sätt som helst!:-)
/Per-Eric
Nej, Per-Eric, var inte alltför kritisk i onödan!
Dessutom biter det inte på mig. Just när det gäller begreppet "dans" så är jag alltifrån barndomen fostrad i en helt annan anda än den som råder i de andliga sammanhang där vi på senare år mötts. Mina föräldrar lärde oss barn att dansa i hemmet. "Att kunna dansa vals hör till allmänbildningen." När jag for på mitt livs första skoldans (drygt två år före den omtalade lutherhjälpsdansen) så skjutsades jag av mina föräldrar, vilka bjöd mig på inträdesavgiften och pappa förmanade mig innan vi skildes: "se nu till att du bjuder upp så flickorna inte behöver sitta utan att någon dansar med dem".
Så var det med det. Men sen har jag ju blivit laestadian också...:)
Att du blivit laestadian hjälper dig föga!
Tron i hjärtat däremot hjälper oss. Gud i främsta rummet är dessto viktigare.
Men du verkar ha lätt att medverka i olika sorters sammanhang, bara det är lite Gud här o lite där. då är allt okey.
Själva dansen i sig var nog inte det jag ville "problematisera", utan mer det sättet att tjäna pengar till Lutherhjälpen.
Att samla in pengar till Lutherhjälp eller annan hjälpverksamhet är för mig numera självklart, men innebär det att man BÖR göra det hur som helst? Målet helgar medlet så att säga?
Skulle bloggaren idag kunna tänka sig att arrangera en dans för detta ädla syfte?
Riktiga Laestadianer kommer nog inte att förstå denna fråga alls, eftersom man där har traditionen att nöja sig med att hitta tron i hjärtat. Att ha samlat till Lutherhjälp ingår tyvärr sällan till traditionerna i våra sammanhang.
Förstå mig rätt nu. Jag räknar mig inte till de som samlat till Lutherhjälp och vi som inte samlat någonting alls ska kanske inte kasta första stenen!
Men diskussion kan ändå vara intressant, ifall man skulle få för sig att börja samla!
/Per-Eric
Som vanligt ägnar sig JanneL åt att läsa in sina egna tankar i det jag skriver. Det står honom fritt men har inte särskilt mycket med mig att göra.
Och till Per-Eric säger jag att jag nog fortfarande tycker det var ett kul och fungerande sätt att få in pengar på. Och något moraliskt dilemma upplevde vi knappast. Hade det varit elevrådet eller en niondeklass som arrangerat dansen så hade vi varit där då också:) Man ska också komma ihåg att det utgående sextiotalet var en period där "nöden" för människors lidande i tredje världen var levande i ungdomsgenerationen på ett helt annat sätt än idag.
Intressant att en 42 år gammal händelse väcker sådant intresse!
Var det 42 år sedan?? Oj!
I alla fall har poeten Björn Afzelius prickat in stämningsläget i slutet av 1960-talet i följande låt:
"Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt hörde vi alla ljud.
Plötsligt var vi en del av världen, plötsligt tog vår ungdom slut.
Vi såg ett brinnande barn I rummet, vi såg en iskall kravallpolis,
Vi såg en yngling, som, med en stridsvagn, tog en annan ynglings liv.
Och vi störtade ut I ljuset, och vi flämtade efter luft,
Och vi slipade våra sinnen somm till strid.
Nu var sanningens timme inne; vi skulle ändra historiens gång;
Vi var klockorna I en avgörande tid."
Om det säger jag idag - 42 år senare:
"Gamla vänner, kom fram! Låt mej trycka er hand!
Låt mej tacka för allt det vi gjorde!
Vi var framtiden då, och våra segrar består
Som dom gör när man gjort det man borde."
Sedan fortsätter sången - skriven när Ronald Reagan var president i USA - med fler också i allmänhet både i värld och kyrka tänkvärda verser och varianter på omkvädet. Läs själva!
http://www.lyricsfreak.com/b/bjrn+afzelius/europa_20309198.html
Som vanligt? Du har verkligen iklätt dig ödmjukhetens ande Tobbe!!
Jag läser inte in några tankar alls!
Men att påstå att dans ingår i allmänbildning, är alla knivarna i lådan hörru?
Sen om dansen.
Visst man dansade och kan dansa till Herrens ära, det ser vi i skriften. Men hur mycket dans var det till Herrens ära, dansen du utövade?
Sen tror jag inte du behöver "tänka" åt folk om min eventuella egen inläsning av egna tankar i dina tankar.
Låt folk själv avgöra, du skriver ju här öppet på din blogg. Så av vilken anledning behöver du "hjälpa folk på traven" med hur dom ska tänka o tolka mina tankar?
Bloggaren undvek den intressanta frågan, hade han idag 42 år senare kunnat tänka sig att göra samma sak?
Finns det en gräns för när målet helgar medlen?
/Per-Eric
Undvek jag frågan, Per-Eric? Kanske var den omöjlig att svara på. Skulle jag kunna ordna en dans idag för att samla pengar till Lutherhjälpen? I vilket sammanhang skulle jag det? Skulle jag tänka mig som 58-åring idag? Jag går aldrig på dans. Skulle jag tänka mig som 15-åring idag? Hur i alla fridens tider skulle jag kunna veta hur jag skulle resonera om jag vore 15 idag?
Finns det en gräns för "ändamålen helgar medlen"? Förmodligen finns det i de flesta sammanhang, men var exakt går den? Vem vet.
JanneL!
Klart att du läser in dina egna tankar i det jag skriver. Det är fullständigt uppenbart för alla som ordagrant läser dina ord. I din förra kommentar skrev du två gånger om vad som "hjälper" respektive inte "hjälper". Vad hade jag skrivit om det? Svar: INGENTING. Det var DINA TANKAR. Hade jag skrivit någonting om att det i något avseende "hjälper" att "bli laestadian"? Svar:NEJ, NEJ, NEJ och åter NEJ.
Du säger att du blivit laestadian! Jag sa att det hjälper dig föga att vara laestadian.
Det är nog du som filosoferar ock tolkar mitt konstaterande om laestadianer.
Men du kanske bara tycker det är coolt att vara laestadian, vad vet jag. Men lite märkligt är det att slänga ur sig sådana uttalanden.
JanneL!
Du undrar varför jag slängde in yttrandet om att jag "blivit laestadian". Alltså förstod du inte vad jag menade med det. Då får jag förklara.
Jag skev om dans, om den ganska "danspositiva" attityd som rådde i mitt föräldrahem och i min ungdom. När jag då bara nämnde detta med laestadian så var det för att medge att jag senare under livet även mött andra synsätt. Bland laestadianer står ju ordet "dans" inte så högt i kurs.
Inget mer än så.
Om det sedsn är bra, dåligt, riktigt, fel, eller "hjälper" att vara laestadian har jag alltså inte sagt någonting om. Det var faktiskt en tanke som du förde in - att det inte "hjälper". Och det vara därför jag skrev att du för in dina egna tankar i det jag skriver.
Det som alltså gör att jag tycker det är lite jobbigt ibland att föra diskussioner med dig är just detta att du så lätt "byter tråd" och börjar tala om något helt annat. Du tar fasta på ett enstaka uttryck och så börjar du diskutera det istället för att fortsätta tala om det som var huvudsaken i den ursprungliga diskussionen.
Jag skrev att det står dig fritt att göra så men att det inte har med mig att göra. I din sista kommentar gör du samma sak igen. Du skriver ordagrant "men du kanske bara tycker att det är coolt att vara laestadian, vad vet jag."
Alltså är vi där igen: genom att påstå något om mig i halvt frågande form så binder du mig i praktiken vid en uppfattning jag aldrig gett uttryck för. Har jag skrivit något om att det är "coolt" att vara laestadian? Nej, nej, nej och åter nej. Det var - återigen - DINA ORD.
Så håller det på, gång efter gång. Det var därför jag skrev om det du skriver att "det har inte med mig att göra".
Nu har jag ordentligt försökt reda ut detta, en gång för alla, hoppas jag.
Det intressanta i frågan är förstås inte om bloggaren som 58-åring ska börja ordna dans idag. (knappast troligt!)
Inte heller hur hans kulle tänka om han var 15 åring idag, eftersom det är omöjligt att veta.
Det intressanta hade varit att få veta vilka råd bloggaren, med 58 års erfarenhet, skulle ge till sådana (kanske 15 åringar) som vill samla in pengar till t ex lutherhjälp.
Är det tex ok att anordna dans eller annat nöje, för att få in pengar till bättre behövande?
Ställer frågan för att den är intressant, inte för att utreda eller kritisera bloggarens ev danskunskaper :-)
/Per-Eric
Frågan kan säkert vara intressant. Dock inte för mig. Snarast känns frågan ganska utagerad. Men om det är några 15-åringar som har lust att ordna en dans för svältdrabbade i afrika och om dom behöver goda råd så får dom väl höra av sig så får dom se vad jag svarar. Goda råd ska man annars inte slänga omkring sig åt folk som ändå inte vill ha dom eller behöver dom.
Och bloggarens gamla kamrat skull uppmuntra och sponsra dylikt 15-årings-initiativ. Samt hjälpa dem med genomförandet - med den hjälp de vill ha.
Nu var det då märkligt svårt att locka bloggaren och god kamrat till en intressant diskussion!
Svaret är kanske självklart för er och kanske utagerad också, men vi som fortfarande har funderingar om vad VI ska säga till våra ungdomar, hade nog gärna läst andra svar än konstaterandet att vi inte ens är värda ett svar eller ett gott råd.
Jag anser givetvis inte att Simmas frågor är oväsentliga - tvärtom. Det jag dock valt att nämna på slutet är hur jag skulle ställa mig i en liknande situation som då - och jag skulle uppmuntra saken, engagemanget, viljan.
Med det sagt måste sägas att vilka goda avsikter som helst inte kan helga vilka medel som helst och var gränserna går blir faktiskt från fall till fall. Att för en god sak gör något som enligt Guds Ord är förbjudet kan ju rimligen inte uppmuntras. Tvärtom. Men gränsen mellan lämpligt och mindre lämpligt är flytande och beroende på så många saker- Det har till exempel alltid ansetts OK att ha matservering, loppisar, lotterier och auktioner till förmån för nödlidande - trots att en del som besöker tillställningen gör det för att "äta billigt" eller "fynda" för nästan inga pengar alls. Och kanske finns till och med folk med spelberoende med bland lott-köparna. Och feta personer med för hög kolesterolhalt vid fika-faten. Sådant hindrar oss inte utan vi tycker ändå att det är lämpligt att erbjuda sådana metoder för en god sak - fast vi kanske skulle fundera också då. Ibland.
Saken kan därför inte regel-styras på ett enkelt sätt. Liksom i alla etisk-moraliska överväganden behöver eventuella lagar och regler, situationen, avsikten och konsekvenserna vägas in i sammanhanget.
