ROM III

Måste berätta ytterligare en sak jag såg i Rom. Det var en skylt på ett mindre torg som hade någon anknytning till vår egen drottning Kristina. Ni vet hon som på 1600-talet konverterade till katolicismen och flyttade till Rom. På skylten stod det beskrivet som att hon "konverterade till kristendomen från den protestantiska religionen". Det var lätt att förstå trots att det stod på italienska. Den engelska översättningen var dock mildare: där konverterade hon till katolicismen. Men då föredrar jag italienskan. Jag menar: sug på den karamellen alla kära protestanter! En protestantisk religionsutövare som blir kristen när hon blir katolik!

Varför tycker jag att detta är så underbart? Jo, därför att i vår del av världen har ju vi haft ett fullständigt omvänt problemformuleringsmonopol. Där är det ju katoliker som blir kristna när dom blir protestanter. I min ungdom hade jag en Själavinnarens handbok (eller vad den nu hette). Den var full av lämpliga bibelord att ta till i argumentationen med olika människor som värjde sig mot kristendomen. En avdelning i boken var bibelord "för katoliker". Är det inte gulligt? Från båda sidor är vi helt övertygade om vår egen förträfflighet och sanning och om de andras totala insiktslöshet.

En liknande upplevelse fast på motsatt vis fick jag i en kyrka som hade någon anknytning till Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. I en tackbön till Gud beskrevs han i termer av stor Gudsman och evangeliets och kristendomens spridare. Tänk, vi som tidigare fått bilden förmedlad till oss att Ignatius var den skummaste av de skumma eftersom han grundade den orden där medlemmarna gick omkring med en dolk i krucifixet med vilken dom stötte ner protestanter (sanna kristna) så fort tillfälle gavs.

Kära läsarna märker att jag faschineras av detta faktum hur båda sidor kan vara lika säkra på sin sak* att andra sidan har fel och att man på båda sidor tar det faktum att dom andra så säkert anser sig ha rätt som ett ännu starkare bevis på att dom har fel. Till slut förlorar man förmågan att höra vad den andre säger. Man lyssnar inte längre. Istället för att lyda åttonde budet enligt Luthers förklaring att "tolka och tyda allt till det bästa" så söker man finna bevis på den andres missuppfattningar.**

Under dagarna i Rom har jag försökt att med öppet sinne lyssna till vad dom andra säger. Men vad jag tyckte mig höra får jag berätta i nästa inlägg.
* minns en historia som min gamle kamrat för länge sedan berättade: i den församling där han då arbetade fanns två delar av samma släkt. Ena delen baptister andra delen laestadianer. Men grundhållningen vi har rätt och dom har fel och attityden av totalt avståndstagande från de andras kristendom var exakt lika dan.

** det finns i detta vissa likheter med komplikationerna kring det sk styckmordet som jag tidigare skrivit om här och här. Redan i ett tidigt stadium bestämde sig polisen för att "obducenten" var skyldig och dom sökte bevis för den sanningen istället för att utreda förutsättningslöst. Och när de två läkarna stod inför rätta och "alla" - pga medias ensidiga beskrivningar - "visste" att dom var skyldiga så blev ju det faktum att dom föreföll så oberörda av det hemska dom gjort bara ett ännu tydligare bevis på att dom verkligen gjort detta hemska.

Kommentarer
Postat av: Jan Andersson

Klart intressanta iakttagelser! Har även tänkt i liknade banor mången gång. Brukar resultera att jag börjar fundera på hur långt man isf ska sträcka sin "ekumenik"? Alltså var nånstans finns gränsen för vad som är kristendom och inte? Ena ytterläget är kanske att man ensam anser sig ha "rätt" kristendom och alla andra fel, andra ytterläget blir väl nån form av allomfattande övertygelse om att alla blir så att säga saliga på sin personliga "tro".

2011-05-12 @ 10:17:26
URL: http://jrabaggis.blogspot.com/
Postat av: Tobbe

Visst är det så som du beskriver, Jan. Den fråga jag velat ställa är ju hur mycket av vårt traditionella protestantiska avståndstagande från "katolicismen" som i själva verket beror på okunskap, felaktig förståelse, ren illvilja, ovilja att förstå och kritik som inte längre är aktuell.

2011-05-12 @ 12:11:26
Postat av: Annette Öberg

I Bibeln står inte att vi ska ha någon ekumenik utan att vi ska "Vara ett i Anden" - det är en helt annan sak! Detta möte med en trosbroder som delar trons gåva, är ett i Anden, det blir så klart vem det är.

2011-05-12 @ 22:06:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0