Torbjörn Lindahl

Surströmming alltså. Två gånger tidigare i sommar har jag berättat att jag ätit sagda delikatess i Kyrkstugan tillsammans med olika vänner. I tisdags var det dags igen. Men denna gång hade jag bjudit mina föräldrar. Tror dom uppskattade aftonen. Jag tänkte under intagandet av den läckra födan att det smakar lika gott trots att det är tredje gången på några veckor.

När jag skjutsat hem föräldrarna till deras lägenhet fick jag även chans att beskåda - och i garaget provköra - den elmoped, sk permobil, som min fader nu fått eftersom han börjar vara lite för svag för längre promenader å stadens gator. Den var riktigt kul att köra. Blir absolut lämpliga fordonet när tidigare motorcyklist börjar bli gammal och grå.

Men åter till surströmming. Igår var det dags igen. Dock utan min egen förskyllan eller värdighet. Svåger och svägerska är nämligen på besök hos svärfar i hans stuga i Töretrakten. Äldre sonen och jag blev då ditbjudna - givetvis på surströmming. Men det är bara att erkänna: lika gott som vanligt. men jag lät det stanna vid ätning (högst fyra strömmingar) och kulturutövning (göra en klämma av tunnbröd) istället för att övergå till avdelningen sport (fem eller fler strömmingar).

Jag kommer snart att befinna mig ända nere i Skåne i några dagar. Där blir det väl inte surströmming?

Slutet av kvällen blev inte riktigt lika kul. Damfotbollslandslaget förlorade VM-semifinalen mot Japan som var klart bättre. Men japanskorna har ju sagt att dom spelar för alla dem som drabbades av Tsunamikatastrofen tidigare i år. Därför kan jag glädje mig över deras seger. Vad hade svenskarna att spela för? En surströmmingsdoftande norrbottnisk smesterfirare? Inte undra på att dom förlorade.