Vad betyder ordet "gudstjänst"?
Den väcktes på nytt inom mig när jag läste Annettes kommentar till föregående inlägg. Betyder gudstjänst att Gud betjänar oss eller att vi tjänar Gud?
I delar av protestantisk tradition (även viss luthersk) har man betonat att gudstjänst betyder att Gud betjänar oss. Han skänker sin nåd genom ord och sakrament. Ger oss sina gåvor. Låter oss bli delaktiga av det som Kristus verkat för oss genom sin död och uppståndelse på korset. Att det är Gud som skänker oss denna tjänst ses som så mycket mer bibliskt eftersom Jesus kan säga "jag är här som en tjänare".
Alla tankar på att vi skulle kunna tjäna Gud är också främmande för den typen av protestantiskt sinne. Vi tänker nämligen så lätt att så fort det skulle handla om vårt tjänande så följer tanken på förtjänst med, dvs att vi skulle kunna skapa vår egen rättfärdighet inför Gud genom vår tjänst åt Gud.
Denna protestantiska syn är det som gör att vissa också blir kristiska mot den karismatiska rörelsen eftersom man där (ibland) kan uttrycka att vi tjänar Gud med våra lovsånger.
Gott protestantiskt nit. Som ibland kan uttryckas så att det verkar fullständigt renlärigt lutherskt.
Likväl fel!
Ordet gudstjänst betyder att vi tjänar Gud. Och det är bibliskt. Felet är att vi så lätt har gjort väckelsemötet till modell för den kristna gudstjänsten, och där är en stor del av gudstjänsten ett förmedlande från Gud - genom ordet, via den predikande tjänaren - av evangeliet och nåden. I de fall man som "lutheran" ändå lever i ett gudstjänstliv av traditionellt högmässo-snitt så blir det lätt så att predikan ändå blir det (enda) viktiga (ev tillsammans med nattvardsutdelandet) och att liturgin i övrigt bara blir något som vi av tradition dras med (och som möjligen kan ges ett värde eftersom Luther inte avskaffade det) men som i grunden ingenting betyder.
Konsekvent protestantiskt möjligen, skenbarligen lutherskt, men inte i verkligheten, och absolut inte bibliskt.
Den kristna (huvud-)gudstjänsten (mässan) är nämligen inget mindre än en liten avglans av den eviga himmelska gudstjänsten inför Guds tron. Det är därför som gudstjänsten kan vara vacker - genom sång och musik och kyrklig inredning mm. När därför de lågkyrkliga rörelserna (både frikyrkor och våra "inomkyrkliga" väckelserörelser) i praktiken gjort väckelsemötet (predikogudstjänsten) till församlingens huvudgudstjänst så har dom därmed slarvat bort något ytterst viktigt och centralt i den kristna församlingens liv: vår gemensamma gudstjänst skall vara ett uttryck för försmaken av himmelens glädje.*
När vi läser om den stora frälsta skaran i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel så ser vi där hur Johannes får denna skara presenterad för sig som de
"som kommer ur den stora nöden,
och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.
Därför står de inför Guds tron
och tjänar honom dag och natt i hans tempel..."
Det är alltså detta som vi ska ha som "målbild" när vi samlas till (huvud-)gudstjänst. Därför ska gudstjänsten - mässan - ha en rik liturgi, fylld med sång och glädje.
Att detta är möjligt att bära med sig utan att vi behöver tro att vi satar på egenrättfärdighet ser vi ju om vi tar till oss hela bibelsammanhanget:
- de frälsta har vita kläder = Kristi rättfärdighet
- dom ger Gud alla ära ("äran... tillhör vår Gud i evigheternas evigheter) = ingen ära för egen del
- dom är tvättade i Lammets blod = deras synder är förlåtna
- Lammet (försonaren/försoningsoffret) är deras herde
Och dom tjänar Gud, i evigheters evighet. Inte för att vinna eller förtjäna någon rättfärdighet, utan av idel glädje och tacksamhet över det som Gud gett.
Så borde vi också göra.
Innan jag slutar vill jag bara hänvisa till ett annat bibelställe som handlar om en av bibelns fromma. Vi läste om henne för någon vecka sedan på Kyndelsmässodagen; den fromma profetissan Hanna i templet: hon "tjänade Gud med fastor och böner natt och dag".
- - - - - - - -
Bibelcitat ur Folkbibeln
* när man ser utvecklingen inom frikyrkligheten (tex Missionskyrkan) och vissa inomkyrkliga rörelser (tex (delar av?) EFS) så märker man att i dessa sammanhang så börjar man sakta utveckla en "liturgi" igen. Synd bara med den fullständigt onödiga svängen att först slänga bort något och sedan efter några generationer mödosamt plocka ihop det igen.
Stora delar av laestadianismen befinner sig ju också i olika stadier av detta förslösande av andligt arv.
Håller väl med i princip i resonemanget. Kan dock tänka mig att avskaffandet av "firande" i gudstjänsterna kommer sig av att det finns en fara i att man hamnar i firande för firandets eget skull. Dvs man har på ytan vackra gudstjänster som riskerar hänföra besökarna med vad de ser och hör så till den milda grad att det blir huvudsyftet. Alltså att man hamnar i att utöva gudstjänsten som vilket annat värdslig arrangemang som helst. Är det dock en sann trosyttring när man "sjunger och spelar till Guds ära" så kan det rimligen inte vara fel. Ur laestadianskt perspektiv så tror jag att detta hamnar innanför det generella avståndstagande från allt sådant som kan likna hur "världen" gör och den likaledes alltid närvarande "rädslan" för att driva iväg åt världsligt håll. Märks även som en "rädsla" mot "allt nytt", sådant är ofta "synd" per automatik.
Hulda? Du skulle förstås bara kolla om vi är vakna:)
Så bra då att Irene var vaken! Nu är bloggposten rättad så profetissan heter Hanna, inget annat.
Jans förklaringar till varför man i viss väckelsetradition är kritisk mot alltför högtidligt gudstjänstfirande kan väl ha visst berättigande men till ganska stor del tror jag det är efterrationaliseringar. Till större del är detta bara en utveckling som drabbat de flesta svenska väckelsetraditioner (oavsett om dom förblivit "inom" kyrkan eller blivit frikyrkliga): man har helt enkelt bara mer och mer prioriterat sina egna "möten" och sakta förlorat kontakten med det större (i innehållslig mening) gudstjänstlivet i Kyrkan. Och när några generationer gått så har det egna, enklare blivit "normen".
Jag är nog tyvärr inte nog påläst så jag kan inte säga hur det var t.ex i laestadianismens barndom. Dvs om de i högre grad firade gudstjänster i kyrkan för att efterhand överge det alltmer till förmån för sina egna möten. Om så var fallet så kan jag hålla med om att det kan ses som "efterrationaliseringar". Mitt livs erfarenhet av gudstjänster i kyrkan är dock sådan att jag alltför ofta har kommit till iofs för ögon och öron vackra framföranden, men med predikningar som kan handla om en fotbollsmatch, vädret, nån berättelse från prästens liv, e.d, dessutom utan handfast förkunnande av vägen till tro och salighet. Med nog många sådana erfarenheter så behövs inga "efterrationaliseringar" för att skapa en längtan efter en "rejälare andlig kost" så att säga ;-)
Den fullständiga högmässan med liturgi, rörelser och annat ger ju både ögongodis, högtidlighet och estetisk njutning som man kan gilla och/eller ogilla i olika traditioner. Helt klart är att reformert anstruken andlighet utvecklat skepsis mot vad man menat vara onödigt, rentav hädiskt lull-lull. Så har predikolyssnandet gjorts till kristen kardinaldygd och öron och rumpa de delar av kroppen som mest påtagligt används.
Den pedagogiska begränsning som detta innebär brukar vi inte tänka på. Jag såg någonstans att det i en del medeltidskyrkor uppkommer fenomenet att - om man skärmar av fönstren till ursprunglig storlek - uppkommer ett intressant ljusspel utifrån solens gång och vägg- och takmålningarnas innehåll - typ "Bibel och kristen tro på film". Så tänkt kommer också budskapet genom ögonen och "kom och se" får en viss innebörd. Liksom "smaka och se att Herren är god".
Älskade vänner i Kristus!
Efter att ha läst Tobbes fina redogörelse för vad gudstjänst kan vara eller innehålla som begrepp och Jans kommentarer, så är det tydligt att det finns olika betoningar i olika kristna traditioner. Samma betoningar eller samma spänning mellan, att å ena sidan tjäna Gud och å andra sidan att bli betjänad av hans Nåd, ser jag mig även finna i Bibeln, hos t.ex. aposteln Paulus och Romarbrevet: "Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förnyas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom" (12:1-2).
Torbjörns anknytning till himmelens Guds-tjänst var fin. Högmässan är "förfest" på studentspråk. Samtidigt finns det ett jättetungt argument för predikans och öronens primat, nämligen: "TRON KOMMER AV PREDIKAN / HÖRANDET / OCH PREDIKAN (den saliggörande) I KRAFT AV KRISTI ORD." Här har t.ex. laestadianer en poäng gentemot både en alltför nattvardsfixerad lära - hur många av Nya testamentets brev och kapitel betonar egentligen nattvardsfirandet som det mest centrala i tron och gudstjänstlivet om man jämför med ord om Skrifterna, ordet, talet om korset o.s.v.? - OCH ett alltför privat och tyst bibelstudium.
Men - och nu vill jag just ur det perspektivet försvara liturgin och den fullständiga mässan - inte bara predikan är trosväckande predikan (för att nu uttrycka sej chestertonskt paradoxalt), utan även t.ex. läsningen av Hebréerbrevet eller Romarbrevet (som ju har karaktär av skrivna predikningar) eller av Jesu predikningar och instiftelseord. Som EFS-are med viss betoning på andra trosartikeln (påskvän!) tar jag till mej orden att så ofta vi firar nattvard "FÖRKUNNAR VI HERRENS DÖD TILL DESS HAN KOMMER". Söndaglig mässa är att oavsett kyrkoårstid, oavsett predikotema garanterat ställa fram påskens budskap ("för dig utgiven") till mysteriös beskådan och t.o.m. smakande. Och även liturgin i övrigt - när den inte är alltför papistisk - innebär att den rena, goda, verkligt både katolska och ortodoxa läran framställs, repeteras och inskärps oavsett om det vi kallar predikan fungerar som det ska eller inte.
Men, detta sagt, predikantens ansvar är (liksom liturgiskaparnas) oerhört stort - positivt att från hjärta till hjärta tala om vår Frälsare och i vår tid bära fram honom som Livets Ord, negativt att åtminstone inte vara den skata som plockar bort de frön som såtts genom gudstjänsten i övrigt.
Tack Andreas. Men jag får väl erkänna att jag absolut inte själv hittat på det där med jämförelsen med gudstjänsten i himmelen. Jag har läst det hos Gunnar Rosendal - äras den som äras bör.
Viktigt bibelord som hr suppleanten påminner oss om.
Men när det gäller vår syn på gudstjänster generellt* så är ju problemet att (hög-)mässan (katolskt/luthersk uttryck) eller liturgin (ortodoxt uttryck)i princip är de troendes gudstjänst. Nu har ju vi levt i en kyrkotradition där dels det gamla kyrktvånget och dels den på sina håll kvarblivande kyrkseden (den yttersta resten är ju sorgehusen som kommer till tacksägelserna) gjort att vi alltid haft en stor grupp icke-bekännande människor i kyrkan. Det har ju gjort att vi som är ansvariga för att "producera" gudstjänsten dels gjort om den till väckelsemöte, dels velat förenkla liturgin så den ska passa de ovana. Alltså är vi i praktiken ovana vid hur det går till när kristna samlas för att fira himmelsk fest på jorden.
* fortsättning av mina tankar - inte polemik mot någon av kommentatorerna.
Intressant samtal – indeed.
I samtal om balansen Ordet-Bordet har jag aldrig hört seriösa förslag på att det jämt skall nattvardas men bara ibland förkunnas. Den enda röst jag hört föreslå sådant är min egen. Jag avser då ett kyrkoårslångt försök med Mässa varje söndag och Predikan en söndag i månaden och på de stora högtidsdagarna. Detta skulle ske under ett år för att för att se om demonstranterna skulle samlas under parollen: Fler predikningar!!
Men det är som sagt bara jag som sagt detta – och inte helt seriöst. De facto är det så att förkunnelsens vara icke ifrågasättes av någon. Men Mässans vara ifrågasätts med Förkunnelsens vikt som argument. Och det är märkligt.
Vidare: Sett på det sätt som Andreas och Tobbe resonerar så har alltså Svenska kyrkan genom de sista två seklerna behållit formerna för en ”de troendes liturgi” bland människor som de diagnostiserar med allt lägre och sjunkande personlig bekännelseprofil. Väckelser och frikyrkor får i resonemanget högre bekännelseprofil men har eldat på med väckelsemöten som varit en ”de otroendes liturgi” ägnad att höja de lågas andliga låga – typ. Sett så har när dessa rörelser stelnat till både form och låga den paradoxala situationen uppkommit att – nu rejält karikerat – de troendes liturgi finns hos de mindre troende och de otroendes hos de mer.
Är det så?
Gamle kamrat!
Ditt förslag om predikan bara "vid de stora helgerna" bidrar ju till att ställa saker på sin spets. Din följande karikatyr är inte helt utan poäng.
Strömbergssons karikatyr är tyvärr alldeles på pricken i alltför många sammanhang - kort sagt, den är tyvärr inte så mycket karikatyr. Det finns t.o.m. numera i många ledande svenskkyrkliga sammanhang en omvänd proportionalitet mellan liturgi och bekännelsetrohet, d.v.s. vad man förlorar på gungorna (läromedveten predikan) tar man igen på karusellen (övriga delar av mässfirandet). Ja, man blir ibland spritt språngande romersk, kanske för att kompensera den queera äktenskapsläran, t.ex. är det i kantorsutbildningssammanhanget poppis med både Maria-antifoner och A-K Hammar-ledd ignatiansk meditation (som för allt jag vet - P-O Sjögrens bok om bönen - kan vara riktigt bra). Vilket ju då - genom felaktig guilt by association - drar ner liturgi och goda ceremonier ÄNNU mer i vanrykte inom flera väckelserörelser, och den onda cirkeln snurrar på. (Sägas bör dock att jag inom flera "friare" rörelser alltifrån S:t Ansgars till lutherska frikyrkor - ja, ibland även i vanliga svenskkyrkliga sammanhang typ Hertsökyrkan ;o) - upplevat en god kombination av förkunnelse och sakrament, eller om man så vill av högkyrkligt och lågkyrkligt, en kombination som jag vill kalla katolsk i god mening).
Intressant diskussion, men den kan också vridas ett steg till, till själva predikan.
Predikan kan ju vara god utan att vara det egentligen. För visst är de så att all predikan inte passar i alla sammanhang.
Om man predikar enligt väckelsemöte modell, (och dessutom har bristande liturgi, anpassad till ovana besökare) men alla åhörarna är barndomskristna sedan 50 år, blir det ju lite fel.
Det leder till "undernäring" både när det gäller liturgins mening, men också undernäring från predikan, då den inte ger "fast" föda, utan bara "mjölk".
Upplever att det tyvärr är så ibland i våra Laestadianska sammanhang, där lyssnar barndomskristna på predikningar som begränsas till uppmaningar att göra bättring, och liturgin består att ingenting.
Ack ja, hur vända på det, dvs få predikan anpassad till redan Kristna, och liturgin anpassad till rutinerade?
/Pe
