Nu blir jag förvirrad

Sitter och skriver i min dagbok. Ni vet en så'n där 10-årsdagbok med en liten ruta för varje dag under tio år. Så när man skriver dagens händelser kan man samtidigt passa på att spana in vad man gjorde några år tidigare på samma datum.

Då finner man ibland en del roliga, intressanta eller spännande saker. Jag fann tex att jag för exakt ett år sedan var förbi näst äldsta dotterns lägenhet och vattnade hennes blommor!. Jo, ni läste rätt: jag av alla människor skötte blommor åt en annan person! Nu hade hon kanske inte så mycket val. Hon låg ju på sjukhuset fyra månader förra vintern, men i alla fall. Det var alltså denna totala "bock till trädgårdsmästare" som ansvarade för hennes blommor.

Jag minns att jag hade en tanke ett tag att jag skulle ta dem till någon mer blomkunnig bekant som kunde få ta hand om dem, men allteftersom tiden gick och man tänkte att nu kommer hon nog hem snart så blev det inte av. Alltså var jag blomskötare. Och dom överlevde!. Visserligen hade en av blommorna förlorat ca hälften av sina blad - det kan ju bero på årstiden, mitt i vintern - men dom levde i alla fall.

Intressant. Kanske har jag ändå någonstans några dolda blomvårdstalanger. Jag som hade förberett mig på att skriva ett inlägg om att jag måste vara västlaestadian - jag med min totala oförmåga att sköta blommor och mitt totala ointresse för gardiner.*

Kanske får jag inleda en ny karriär som blomvårdare och inte bara själavårdare. Kan någon kunnig person föreslå lämplig lättskött krukväxt? Men nå't vackrare än svärmors tunga, tack! Och absolut ska jag fortsättningsvis akta mig för snabbuppdrivna krukväxter som bara är till för att behaga fram till nästa vattning för att sedan dö. Trösterika ord från blomkunniga goda vänner har fått mig tro att det var en sådan jag fick in i mitt hus. Kanske kan Jokke under sina turer runt i kommunen komma förbi och ge ett gott råd? Under förutsättning att han bor i Luleå kommun förstås, vilket jag gissar (besvärligt det här med signaturer som ni märker).

Men kära vänner, var vid god tröst: västlaestadian förblir jag även om jag får in en blomkruka i huset. Det är nämligen så, har jag hört i en västlaestadiansk predikan en gång, att alla människor föds** in i "denna församling" dvs de förstföddas församling dvs den västlaestadianska församlingen.

Hur man riktigt får ihop denna, ytterst olutherska***, tanke har jag aldrig fattat. Men jag tror att tanken är ungefär något - som man då och då möter även i östlaestadianska sammanhang - nämligen att människan genom den naturliga födelsen inte bara ärver en delaktighet i Adams synd utan även i de första människornas pre-syndafall-oskuldsfullhet. Den som kan denna gren av teologin bättre än jag kan ju ge en hjälpande hand.

Det måste vara denna min medfödda västlaestadianskhet som gjorde att jag kände lust att besöka nya västlaestadianska bönhuset i Gällivare när jag var i malmfälten förra helgen. Tyvärr fungerade inte min gode väns bil (batteriet var slut) just den gång då vi tänkte åka dit. Får bli en annan gång.
* nu är det ju så att det inte längre predikas lika aktivt mot blommor och gardiner i västlaestadianska sammanhang, men det fäster vi intet avseende vid. Vi som minns den tid när kristendomen var levande i landet vi kompromissar inte bort den sanna kristendomens viktigaste kännetecken.

** den enda övriga religiösa riktning som hävdar detsamma är - vad jag vet - muslimer. Alla föds till muslimer. Utan att hävda någon annan likhet mellan dessa trosriktningar så måste jag ändå säga att just denna likhet har förundrat mig. Dess orsaker och konsekvenser kunde kanske bli ämnet för min kommande doktorsavhandling. Min gamle kamrat kan bistå med nödvändiga exegetiska jämförelser.

*** att vissa delar av laestadiansk tro är uppenbart oluthersk (fr a dopsynen) brukar inte bekymra laestadianer, trots deras formella lutherska ambition. Min erfarenhet är (om jag tillåts uttrycka mig lite överdrivet) att laestadianer är lutheraner så fort dom i Luthers skrifter hittar ett citat som stöder vad dom redan tror. Men att en genomsnittlig laestadian (oavsett från öst eller väst) på allvar skulle låta sig tillrättavisas av den lutherska bekännelsen - det torde man normalt titta i stjärnorna efter.

Kommentarer
Postat av: Ann O Nym

** där har du uppsatsämnet klart till en ev teol mag

2011-02-21 @ 23:45:06
Postat av: Jan Andersson

Kaktus?

2011-02-22 @ 09:15:03
URL: http://jrabaggis.blogspot.com/
Postat av: SigridL

Garderobsblomma

Ska nästan inte ha nåt vatten alls. Tror också att den är svårare att till sist vattna ihjäl än en kaktus

2011-02-22 @ 10:15:09
Postat av: Gunvor Vennberg

Aloe Vera. Jag har en på en bänk åt norr (fast i närheten av ett fönster) och en i söderfönstret. Båda lever (egentligen är det samma växt också för jag satte ner några skott som mina barn brutit av) i stort sett utan vatten. när bladen börjar bli tunna ger man dem en rejäl dos och glömmer bort dem. Näring har de aldrig fått heller. Dessutom är bladens saft lenande och läkande på bl a brännskador. De sticks inte heller. Ett bra sätt att kombinera själavård med mer somatisk sådan (om man nu anser att just själavårdare misshandlar sina blommor) Dessutom kan man som sagt dela med sig av dem ibland genom att sätta skott. Bra vid sjukbesök t ex. Jag fick min av grannen. Om du påminner mig så tar jag med en nästa gång vi ses!

2011-02-22 @ 12:04:15
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/
Postat av: Jokke

Jag instämmer med SigridL, garderobsblomma eller zamiakalla är det tåligaste jag kan tänka mig. Den har rejäla rotknölar för att lagra vatten, och klarar även minimalt med ljustillgång. En missuppfattning är att den SKA ha det torrt och eländigt - tvärtom under bra växtbetingelser med ljus, vatten och näring mår den ännu bättre! Det är som med människor - bara för att man "överlever" betyder inte det att man trivs och mår riktigt bra om man inte tar emot Guds ljus, näring och levande vatten först då kan vi blomma och även en zamiakalla blommar om vi tar fram den ur garderoben och vattnar den.

2011-02-22 @ 14:37:40
Postat av: Tobbe

Jag lutade först åt Aloe Vera men Jokkes ytterst sakkunniga utlåtande får mig att luta åt garderobsblomma. Vilken är vackrast? Kanske kunde jag ta en av varje. Gunvor kan ju ta med ett skott till FK:s årsmöte den 26 mars.

Testet för ev införskaffade blommor blir att dom överlever några veckors semesterfrånvaro. Jag har nämligen i flera år vant mig vid att inte ha blomvattnare när jag är borta.

2011-02-22 @ 15:28:30
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: Annette Öberg

2011-02-22 @ 17:13:03
Postat av: Annette Öberg

Blev lite fel på kommentaringången, ursäkta:)

Jo, tror att du var duktig blomvattnare då du fått ett ansvar att vaka över och sköta din dotters blommor. Det kan kännas viktigare att vara till tjänst för andras behov än för sina egna, vanliga, ständigt återkommande behov.

Du ville "bry dig om blommorna mkt.för din dotters skull", så hon skulle bli glad och trygg.



Rekommenderar dig att inhandla en helt annan blomma - så vacker - en Orkidé så klart!

Strålar med sin skönhet och vill bara ha vatten en gång/v., ej så mkt. En strävsam blomma som är van vid ökentider emellanåt, dock ej för evigt. Ett tips kan följa med inköpet från blomsteraffären.

Välj vilken du själv tycker om:)!

2011-02-22 @ 17:21:23
Postat av: Jan Andersson

Vad skiljer på luthersk och laestadiansk dopsyn menar du?

2011-02-22 @ 18:50:41
URL: http://jrabaggis.blogspot.com/
Postat av: den gamle kamraten

Detta blir - om inte någon hinner före medans jag skriver - den tionde kommentaren till detta inlägg. Med nummer 9 lyftes den del av inlägget som jag ser fram emot dryftandet av - alltså klarläggandet av hur laestadiansk-reformert-evangelikal sakramentssyn skiljer sig från evangelisk-luthersk, alltså allmänkyrklig.

2011-02-22 @ 19:08:29
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Jan!

Jag förnekar inte att det kan finnas även laestadianer som i stort sett talar korrekt lutherskt om dopet - kanske fr a bland väckelsens präster - men generellt kan man nog säga att det bland laestadianer är en något "svag" dopsyn jämfört med den lutherska bekännelsen.



Några punkter man kan nämna:

* månge laestadianer värjer sig inför talet om att dopet ger ny födelse

* liksom mot talet att barnen blir Guds barn i dopet

* snarare säger man nog att barnet redan är Guds barn innan dopet

...tex



Men dock ska man notera att en luthersk doppraxis i stort sett tillämpas av laestadianer, tex att nöddöpa om barnet riskerar dö och att döpa barnen förhållandevis tidigt. Många laestadianska barn jag själv döpt har varit bara kring en månad gamla medan "vanliga" (o-)kyrkliga(?) dopbarn numera lika gärna tenderar att vara väl så nära 6 mån i ålder som 0 månader.



Jag diskuterade en gång denna laestadianska diskrepans mellan lära och praxis med en god vän. Han sade då att så länge dom har rätt praxis så är det väl inte så avgörande vad dom säger. Kanske inte, man kan ju hoppas att de "rätta gärningarna" så småningom ger rätta tankar - men det kan också riskera bli tvärtom.

2011-02-22 @ 20:33:43
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: Kyrkvärd drar sig till minnes

Sedan länge avlidna predikanten Oskar Nordling hade en skrivning redan på 70-talet, där han klargjorde sin syn på dopet. Definitivt lutherskt.

2011-02-22 @ 21:57:35
Postat av: Anonym

Kopia av densamma Nordlingska avhandlingen har jag i flera år haft i mitt hus (fått av kyrkvärds svärfar tror jag). Tyvärr har den inte blivit färdigläst. Får kanske lov att se till att det blir av nu.



När det gäller detta att förena luthersk (dop-)tro med väckelsekristendom så tycker jag fortfarande att Ole Hallesby är helt outstanding. Jag har tidigare rekommenderat hans bok "Kristendom genom uppfostran och kristendom genom väckelse". Även boken "Ande och liv" som jag för en tid sedan fick rekommenderad av en vän är värdefull.

2011-02-22 @ 22:42:45
Postat av: Tobbe

Det var jag själv som blev anonym av misstag. Tur att jag inte raderade min kommentar:)



Men när vi nu är på dopsidan så drar även jag mig till minnes...jag predikade på Fridsförbundet (i Bjökskatan innan bönhuset fanns). Råkade nämna nå't kort om dopet i en bisats, varvid en man från Österbotten reser sig, avbryter och ropar: "...vi (dvs laestadianer) tror ju inte som ni (dvs kyrkans präster) om dopet. Vi tror ju inte att barnen blir kristna genom dopet".



(har svagt minne av att jag berättat detta - och att Kyrkvärd drog sig till minnes att han var där?)

2011-02-22 @ 23:03:20
Postat av: Tobbe

Nu har jag läst Oskar Nordlings utredning - igen (det var några fortsatta uppsatser i samma häfte som var olästa).

Han skriver mycket värdefullt. Jag ska citera några stycken i ett nytt inlägg.

2011-02-23 @ 08:42:46
Postat av: pedagogen

Paradisträd, tänkte att en biblisk blomma passar pastorn :) kräver inte så mycket vatten och klarar långa torrperioder.

2011-02-23 @ 15:55:33
Postat av: Kyrkvärd som var där

Mitt minne var inte att han direkt kommenterade det du sa om dopet utan när du sa ungefär så här: Barndomskristna når i sin ungdom fram till en punkt där man måste ta ställning själv och mogna i sin egna personliga tro som vuxen. Han sa något om att alla barn är Guds barn. Hur som helst: Det du sa är mycket viktigt att känna till, men jag tror att i det läget skall man som vuxen stilla bida och låta Guds verk få ske. Allt har sin tid och i det läget kan det vara tid för bön.

2011-02-23 @ 17:00:23
Postat av: Ann O Nym

Nu får du allt leva som du lär.. hur ska läsarna annars kunna ha förtroende för den gode pastorn??

alltså radera din egen anonyma kommentar

2011-02-23 @ 17:24:46
Postat av: Tobbe

Paradisträd? Nu blir jag ännu mer förvirrad. Vad ska man välja.



Jag imponeras av Kyrkvärds minne. Hur ska man någonsin våga predika igen när människor så i detalj kommer ihåg vad man sa flera år efteråt. Men kyrkvärds referat av vad jag sa är nog korrekt.

2011-02-23 @ 20:29:25
Postat av: Kyrkvärd efter träningspass

Lugn, bara lugn. ;)

Det är naturligt att man kommer ihåg när något viktigt avhandlas eller när något oväntat inträffar. I det här faller både och.

Normalt glömmer man (tyvärr) det allra mesta man hör inom en mycket kort tid.

2011-02-23 @ 21:33:15
Postat av: Annette Öberg

Det viktiga med dopet är att barnet - får Välsignelsen - genom den som döper/Välsignar, från Gud. Från ingen annan än från Herren kommer den.

En sådan trygghet, glädje som förälder och som anhörig är det, att vara med då barnet lyfts upp genom Guds Välsignelse!

2011-02-23 @ 23:04:58
Postat av: den gamle kamraten

Signaturen borde vara: "Kyrkvärd med hästminne"!

Tur att man - alltså jag - inte predikar SÅ ofta i det sammanhang där han på gott sätt kyrkvärdar. I de mest oanade ögonblick skulle man - alltså jag - konfronteras med något jag sagt.

Eller - vilket blir en tärande misstanke - kanske bloggarens förkunnelse är mer minnesvärd än min...

Kan föe egen del acceptera den (miss)tanken.



Men tillbaka till dopet.

Är det så att L-väckelsen förnekar att "det som är fött av kött är kött" - alltså den så kallade Arvsyndsläran som säger att alla människor är födda utanför Eden (bildlikt talat) och således av födseln saknar förtroligheten med Gud?

2011-02-25 @ 20:29:03
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: Tobbe

Den gamle kamraten är blott alltför ödmjuk och generös när han låter en jämförelse oss emellan utfalla till min fördel. Den enda(?)gång som vi predikat i samma gudstjänst (på Skuleberget 1974) så predikade du i vart fall längre stund än jag - och det är ju en avgörande fördel för bedömningen.



Vad Laestadianismen och syndafallsläran beträffar så finns nog flera olika synsätt. Men jag har en gång varit med om dop i västlaestadianska bönhuset. Där följde man delvis 1942 år ordning men man hade lagt in någon egen formulering om att barnet både är Guds barn redan vid födelsen men samtidigt delaktigt i syndaarvet. Riktigt hur det var formulerat minns jag ej.

2011-02-25 @ 23:26:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0