Det finns nästan ingen förlåtelse
Något lite berördes ämnet även i kvällens avsnitt av Veckans brott. Programledaren och Leif GW Persson pratade om brott som begåtts av barn. I sammanhanget visades ett reportage om de två pojkar i England - vid tiden för brottet 10 år gamla - som grymt dödade en tvååring. När dom som vuxna släpptes ur fängelset var hatet mot dem fortfarande mycket stort i samhället. Det kan inte hjälpas att jag på något sätt faschineras av hur människor så länge kan vara så hämndlystna.
På en kursdag för häktes- och fängelsepräster för något år sedan fick vi höra om reparativ rättvisa (minns jag rätt?). Det handlar mindre om att utkräva straff och mer om att få både brottsling och brottsoffer att kunna gå vidare. Tanken var att vårt samhälle satsar alldeles för lite resurser på att läka såren i samhället, i vart fall i förhållande till de resurser man satsar på den dömande rättvisan.
Att det finns förlåtelse passade jag på att påminna biskopen om idag. Jag skrev ett mail om situationen med den pensionerade prästen som fått kritik för att han av hälsoskäl avsagt sig prästämbetet. Jag framförde till hans högvördighet att jag tror den enda rimliga utgången ur detta är att Domkapitlet erkänner att det tog i väl mycket. "Djup bugning och ursäkt". Även ett Domkapitel kan förlåtas. Men för att förlåtas måste man be om det. Ren söndagsskolkunskap.
Sedan många år bär jag alltid med mig uttrycket:
Det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas
och ingen människa som gått så vilse att hon inte kan återföras till den rätta vägen.
Man kan tänka att eftersom vi avskaffat dödsstraffet i vårt land måste det finnas en bakomliggande tanke att den straffade, efter avtjänat straff, ska komma ut i samhället igen. Förhoppningsvis som en mer eller mindre förändrad människa. Om en människa "sonat" sitt straff i och med att strafftiden gått ut kan diskuteras, men rent juridiskt är det väl så. Om ingen förlåtelse finnes, eller kanske, ingen förlåtelse vill ges, kan man fundera över de möjligheter som återstår. Att ta straffet i egna händer? Att man har rätt att ge utlopp för det hat man fortfarande känner?
Ett samhälle där ingen förlåtelse finns är ett djupt orättfärdigt samhälle och ett farligt samhälle.
Kan bara instämma i bloggarens slutcitat.
Instämmer i slutcitatet, som gäller så länge vi är i nådens tid. Kanske det dock bör kompletteras så här:
"Det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas
OCH ingen synd som är så liten att den får tas med in i den himmelska världen."
(Jfr Den Stora Skilsmässan av C S Lewis).
Det påminner mej om en av de bästa slogans Svenska kyrkan har haft i någon julkampanj: "Det fantastiska med Gud är inte (bara) hur stor han är, utan hur liten han kan bli." GOD JUL ALLIHOP!
