Stormöte igen
Nu hade man ett till tält i samma stil för serveringen. Det var visst hyrt, men om jag uppfattade Jörgen Erikssons kollekttal rätt så har man bestämt att även inköpa ett serveringstält. Serveringen gick f ö oerhört smidigt och snabbt. När jag kom ur mötestältet och såg matkön så tänkte jag att här får man stå i en timme, men kön rörde sig hela tiden och det tog knappast mer än en kvart så var man serverad. Ett skäl till snabbheten var nog att man dels lät kön dela sig i tre vid serveringen men fr a att man bara slevade upp soppan vid serveringsdiskarna, bröd och dryck fanns på borden. Ett antal personer gick runt och såg till att inget fattades på borden. Mycket smart modell. Annars är det nog bröd- och dryckavdelningen som brukar utgöra flaskhals i matköer.
Dock noterar jag från sommarens båda möten att man gjort matpausen längre och att antalet predikningar på en dag är färre än förr. Hur ska detta tolkas? Knappast på annat sätt än att behovet att mötas och träffas har blivit större i förhållande till behovet att lyssna på Guds ord. Tidigare minns man ju att det var predikningar i stort sett i ett sträck på ett Tornedalsmöte. Så ser man då att även laestadianismen utsätts för den inre sekularisering som man i längden knappast kan undkomma i något andligt sammanhang - om inte Gud på nytt tänder en verklig väckelse.
Även på ett annat sätt - betydligt tråkigare, tycker jag - märker man av denna inre sekularisering: när någon ber församlingen om förlåtelse så är det ganska få som på traditionellt sätt lyfter högerhanden och uttalar "tro alla synder förlåtna i Jesu namn och blod". Vid några tillfällen skulle jag gissa att det möjligen var 10-20 % av deltagarna som gjorde det. Som jag minns det från förr så var det snarare 90%. Vad beror det på? Jag gissar: den yngre generationen bär ingen inre erfarenhet av att förlåtelsen är viktig. Jag måste undra: har dom överhuvudtaget några "levande erfarenheter i nådens ordning" - för att nu använda prosten Laestadius uttryck. Återigen saknar man "väckelse". F ö noteras att de som offentligt ber om förlåtelse numera nästan bara är predikanter som gör det från talarstolen. Behovet hos enskilda att få detta vittnesbörd har uppenbarligen minskat - eller så har "skämmighetsfaktorn" ökat.**
Så ser man alltfler tecken på att även laestadianismen är på väg bli (redan är?) en "folkkyrka". Hur ska väckelselivet återkomma? Vem ska i denna tid på allvar predika så att samvetena väcks, så att nådesbehovet väcks, så att evengeliet blir levande och så att de frälstas jubel åter stiger mot skyn?
Men efter detta "gnäll" ska jag ändå erkänna att jag trivs i gemenskapen, att det alltid är roligt vara i sammanhang där Guds ord,*** bönen och nattvarden har sin plats. I år har jag ju haft semester båda möteshelgerna. Sådan tur lär jag inte ofta ha. Men när möjlighten finns återkommer jag. Redan tredje september har jag blivit ombedd leda mässan vid Luleå Fridsförbunds höstmöte.
* som luthersk präst måste man ju glädja sig över denna mycket "kyrkliga" sed att ha altarring stående utplacerad i tältet under hela mötet. Här sker alltså i ett "lågkyrkligt" mötes(!) -tält det som vi säger brukar vara en kyrkas särprägel: även de fasta inventarierna "predikar", genom sin blotta närvaro, om sakramenten.
** jag påstår inte att just detta andliga uttryck - offentlig bekännelse och förlåtelse - är absolut nödvändigt (även om jag personligen uppskattar det mycket; dess värde är inte bara för den enskilde utan det fungerar även som ett offentligt vittnesbörd ("predikan") för alla om förlåtelsens allvar och nödvändighet). Men jag menar att det alltid är ett memento när en andlig rörelse tappar det som varit dess eget kännemärke. Jfr: om det i oasrörelsen inte längre skulle finnas människor som fann sin glädje i att vara förebedjare så skulle en del av livsluften försvinna ur den rörelsen; när man i svenska kyrkan på många ställen (särskilt sommartid) byter ut högmässorna mot musikgudstjänster så är det ju ett tecken på att det blivit cancer i skelettet.
*** notera att jag på lutherskt vis med uttrycket Guds ord menar inte bara Bibeln utan även predikan
Guds frid!
Jag har också varit på stormöte i Sattajärvi. Jag har själv ingen "laestadiansk" bakgrund utan har mer eller mindre råkat hamna i ett laestadiansk sammanhang (m.a.o. genom äktenskap:) Jag ser mig själv inte heller som en laestadian utan som en "vanlig" kristen. Jag undrar lite grann hur din definition av "väckelse" är? Jag har varit på flera stormöten nu och lyssnat även på en hel del predikningar och jag upplevde dessa predikningar som ganska svårt och "hårt", iallafall för en människa som inte har så mycket kunskap om kristendom / tron. Jag upplevde att de flesta predikningar var riktat till redan troende. På senaste tid har predikningar varit på något sätt mjukare och framförallt mer riktat till folk som inte ännu har funnit tron. Jag har verkligen uppskattat dessa predikningar. Lyssnar man på gudtjänster i regi av svenska kyrkan (live eller via TV) så har jag oftast samma känsla, prästen predikar så att "vanlig" folk förstår. Visserligen finns det alltid undantag i både kvalitet och relevans men det finns ju säkert i alla församlingar. För mig är väcksele också ett sätt att få fler människor bekänner sig till Jesus, att ge fler människor hopp. För mig handlar väckelse inte så mycket om de "ytrre" saker som offentlig syndaförlåtelse eller antal predikningar. Vi alla måste bli väckta i det inre och då även (och kanske framförallt) de som inte ännu har funnit en vän i Jesus.
En annan sak som jag tänkte fråga dig som verksam präst i Svenska kyrkan är hur du ser på Missionsprovinsen? I Sattajärvi var det ju minst en präst som jag visste tillhör Missionsprovinsen. Min personliga åsikt är att jag har ganska svårt för denna konstruktion. Jag måste alltid tänka på trosbekännelsens ord " Vi tror ock på den heliga ande, EN allmännelig kyrka.." Jag tror på konceptet av EN kyrka, på en kyrka där vi alla kan samlas, på en kyrka där ingen är utesluten. En kyrka där det viktigaste är att tro på Jesus Kristus och att det just denna tro ger mig nyckeln till ett evigt liv och inte frågan om jag har en TV eller lyssnat på en kvinnlig präst.
Tack för en intressant blogg!
Hannes!
Tack för ditt inlägg! Ja, vad menar man med väckelse? Enkelt uttryckt att det blir en andlig rörelse där människor i stora skaror kommer till tro. I snävare mening är ju detta att bli "väckt" att komma till insikt om allvaret och inse behovet av att komma till tro.
Vad jag är lite rädd för är att de stora skaror ungdomar som nu finns med i laestadianska sammanhang i praktiken bara "fostras" in i tron utan att det blir ett personligt allvar. Man följer bara med föräldrar och sedan kompisar och sedan make/maka och övrig släkt.
Någonstans måste man komma till en personlig erfarenhet av Kristus som blir så stark att jag skulle välja honom även om alla - säger alla - mina släktingar och vänner vände honom ryggen.
Att predika så att det finns något för både troende och icke-troende är utmaningen. De icke-troende kan ju också skilja sig åt så att en del har stor kunskap om tron men är lite likgiltiga och därför behöver en radikal utmaning för att själva ta steget, andra kan ha en stor längtan till tron och behöver bara en liten "knuff" för att komma in genom dörren men har å andra sidan ytterst liten kunskap i kristendomen.
I början av min predikotid, under studietiden, fick jag av en äldre präst rådet att alltid försöka föreställa mig en konkret person som jag vänder mig till när jag talar. Gör man det så blir predikan ofta tillräckligt personlig även för de åhörare som inte är helt lika den jag i tanken riktar mig till.
Jo, visst var en av Missionsprovinsens präster med vid nattvardsgudstjänsten. Inget problem för mig. Vid mötet i Juoksengi gick vi t o m i par under nattvardsutdelandet. I lördags for jag förbi i hans hem på vägen hem. Vi är goda vänner.
Jag kan inte se att Misionsprovinsen skulle vara något större brott mot EN helig allmännelig kyrka än vad svenska kyrkan redan är. Vår kyrkas självständighet är ju resultatet av minst den andra stora splittringen i kristenheten.
Missionsprovinsen är lika mycket en del av den stora kyrkan som svenska kyrkan är. Missionsprovinsens förste biskop vigdes ju av en afrikansk biskop som i sin tur står en en biskopskedja som via några afrikanska biskopar och några svenska missionsbiskopar går tillbaka till den svenske biskopen Bo Giertz.
Jag tänker: varför inte samarbeta istället för att bekämpa. Alltså från kyrkans sida.(If you can't beat them, join them). Det finns ju nu en "Korpilombolo gudstjänstgemenskap" i vars sammanhang den nämnde Mpr-prästen står. Eftersom den officiella svensk-kyrkliga församling (Pajala församling) som har ansvaret för gudstjänstlivet i gamla Korpilombolo församling inte mäktar med att ha gudstjänster där mer än sporadiskt så kunde ju den fria gudstjänstgemenskapen under Mpr-prästens ledning få låna/hyra kyrkan övriga söndagar och så på frivillg basis upprätthålla gudstjänstlivet. Jag tror absolut att sådana lösningar i framtiden måste komma. Det man brukar kalla "den konstantinska eran" - dvs att kyrkan i praktiken hört ihop med överheten och kommit till människorna "uppifrån" - kommer mycket snart att behöva bytas mot en kyrka "nerifrån".
Du nämner i slutet även kvinnliga präster. Jo, visst är det så att Missionsprovinsen vill ha bara manliga präster. Det är en syn jag delar. Och för alla oss som har den synen så är det nuvarande läget i svenska kyrkan allvarligt: den stora mängden kvinnliga präster och det ökande antalet kvinnliga biskopar innebär att det kyrkliga ämbetet i det skick vi ärvt det i vår kyrka sakta är på väg försvinna. Där vill Mpr - genom att låta rätta biskopar viga troende män till präster - rädda det som är på väg att urholkas.
Om båten känns vara på väg att sjunka kan man behöva gå i livbåten - men får då hoppas att man snart plockas upp av en större och tryggare båt, dvs om man ska vara på havet länge och inte alldeles snart når (den himmelska) stranden.
Torbjörn Lindahl
Det var ju trevligt att du varit till Stormötet i Sattajärvi. Därför att det har även jag varit. Om det kan man läsa här: http://andrebergstrom.blogg.se/
/Ha en trevlig sensommar!
André Bergström
Har ett svagt minne av att jag i min barndom hört tungotal på ett västlaestadianskt bönemöte. På den tiden var det vanligt att någon brast ut i jublande tacksägelse efter att ha fått ta del av förlåtelsen. "Herren vare evigt tack och lov!" - typ så. Skulle vara intressant att veta om detta förekommer fortfarande. Minns att det i slutet av predikan blev "liikutuksia", och att det innebar BÅDE gråt och jublande glädje. Dessa människor som jublade, är väl borta(=hemma)? Och med dem dessa rörelser.....?
Minns också ett möte jag hade med en gammal kristen västlaestadiansk kvinna för ca 7-8 år sedan, hon var för övrigt en bekant till mina farföräldrar. Hon berättade att hon haft problem med synen, men ringt till en predikant i Norge som bett för henne och det hade blivit bättre. Då var jag mäkta imponerad, jag trodde inte sånt förekom längre.
Fått "insikt" en tidig morgon januari 2008, att i "Ändens tid" kommer fler kvinnor att oxå kallas till att förkunna ordet som präster. Tidigare fanns inte så många kallade kvinnor för detta ämbete! "Martyriet" skulle axlas mer av män och kvinnan skulle ha mer omvårdande, själasörjande och vittnande uppdrag, som Guds redskap.
Så klart det "nya" kom till mig! Jag grät då jag äntligen såg Guds vilja - kallelsen till präst kommer denna tid att ske oxå till vissa kvinnor, men många, såväl kvinnor som män är inte kallade och utövar ändå prästämbetet.
Försöker stötta de jag erfar är kallade denna tid.
Amen (Ja, Ja ska så ske!)
Men allt vad vi kommer till "insikt" om måste sedan prövas i ljuset av Kyrkans Tradition.
I den katolska kyrkans katekes heter det: "Endast en döpt man tar emot den heliga vigningen på ett giltigt sätt.Herren Jesus utsåg män för att bilda de tolv apostlarnas kollegium, - - - Kyrkan anser sig bunden av Herrens eget val. Därför är vigning av kvinnor inte möjlig." I de ortodoxa kyrkorna är detta en självklarhet och behöver inte kommenteras. Jonas Falck
