Torbjörn Lindahl

Idag har vi haft en friskvårdsdag på jobbet. Alla av samfälligheten anställda var samlade på Ormberget. Efter en fin morgonbön ledd av diakonisse Gert var det kaffe och sedan uppdelning i fyra grupper. Riktigt isländsk gruppindelning: bokstavsordning efter förnamn.

I tur och ordning fick man gå till olika platser för en lektions aktivitet. Jag hamnade först hos ledare som lärde oss ett sätt att hemmavid genomföra ett enkelt fysträningspass med bara kroppen (och en halvliters läskedrycksflaska) som redkskap. Klart inspirerande . Kanske kan man få till att börja röra sig lite mer.

I andra lektionen fick min grupp lära sig lite om mat. Vad som är nyttigt osv. Nyttigt det med. Dock struntade jag helt i undervisningen när jag senare på eftermiddagen åt min middag: pasta och korv och tomatsås helt utan grönsaker!!! Steget mellan teori och praktik är tydligen längre än man tror.

I tredje samlingen fick vi lära oss använda en pulsmätare. Fick gå några kortare promenader: på plan mark, sen lite snabbare i ytterst måttlig uppförsbacke och sedan uppför betydligt brantare backe. Kul att se hur pulsen ändrade sig. Att ha en dylik skulle kanske vara bra när man går ut och promenerar. Då skulle man kanske inspiraras att ta ut stegen lite för att höja pulsen. Kanske hamnar en pulsmätare bland det (onödiga?) som man införskaffar.

Vid fjärde lektionen var det stavgång. Det brukar jag ju ägna mig åt, men kanske fick jag inspiration även här att vara lite mer energisk och arbeta mer med stavarna så det får mer god effekt på hjärtat.

Den bästa effekten på hjärtat fär man väl dock om man låter det stenhjärta man har i bröstet utbytas mot ett hjärta av kött enligt profetens ord. Med den saken fick vi dock inte mycket hjälp. Efter en god och trevlig lunch var det nämligen dags för helt andra aktiviteter.

Man hade vissa alternativ. Några alternativ hade fått så få deltagare att dom bortfallit. Kvar fanns promenad (det tog jag) backträning, yoga (!) och chigong (!). Jag frågade en kollega om han hade tänkt vara med på chigong eller yoga.

- Nej, jag är kristen, sa han.

 Alltså tog vi en promenad tillsammans. Vi konstaterade - givetvis - under vår stilla fromma promenad att det är märkligt att dylikt - i grunden hemmahörande i andra religioner - kan förekomma i en friskvårdsdag i en kristen församling. Givetvis insåg vi att det var anordnaren av dagen som fixat den biten men vi tyckte nog att någon ansvarig i vår egen organisation kunnat stoppa det hela*. Hörde dock att det fanns några andra i personalgruppen som reagerade. Kanske finns det några kristna - insiktsfulla nog att inte låta sig förledas - kvar bland personalen.

Hur kan det komma sig att dylikt tillåts smyga sig in även i kristna sammanhang? Jag tror följande:

1. man talar om att den kristna tron skänker frid och "på djupet" tillfredsställelse i livet.
2. sakta men säkert blir detta det viktiga i kristenlivet.
3. lite lätt omvandlas detta till att "må bra"
4. allt som gör att man "mår bra" är bra oavsett varifrån det kommer.
5. alltså blandar man okritiskt kristen tro, bön och kontemplation med allsköns meditation, healing, oneess-blessing, kristaller, chigong och yoga.
6. ALLTSÅ GLÖMMER MAN TOTALT BORT ATT DET KRISTNA LIVETS MÅL INTE ALLS ÄR ATT "MÅ BRA" UTAN ATT BLI HELIG.

Och, tillägger jag - som den ytterst insiktsfulle själasörjare jag är - att vägen till denna helighet kan vara fylld av både smärta, prövningar, mörker, ensamhet, ångest, lidande, utstötthet och allmän känsla av att inte alls "må bra".

"För bara något årtionde sedan hade det varit totalt omöjligt med chigong i ett kyrkligt sammanhang", sade under promenaden min likaledes ytterst insiktsfulle vän och kollega.

Vart är svenska kyrkan på väg? Det är inte utan att man kan känna längtan till ett laestadianskt bönhus. Ska det snart vara enda stället där man slipper nyandlighet?

---

* till min stora skam får jag väl erkänna att jag avstod från att högljutt ge uttryck för min inre protest redan i våras när inbjudan till dagen kom. Det är bara att erkänna att man blivit för blaissé för att orka reagera ständigt och jämt när man borde.