Växtplats
Som vanligt när vi träffas så har vi intressanta samtal. En av bröderna (!) framförde (återigen) tanken att det måste finnas kontinuitet i gudstjänstlivet om det ska bli någon andlig tillväxt. Om jag uppfattade honom rätt så menade han att det kanske egentligen inte spelar en avgörande roll vad för slags yttre stil det är på gudstjänstlivet, bara det finns kontinuitet - och en grundläggande trohet mot Ordet gevetvis. Alltså om det är "EFS-stil" eller predikodominerade liturgiskt helt avskalade laestadiangudstjänster eller liturgiskt väl genomförda högmässor det skulle inte spela den avgörande rollen, men viktigt är att det är kontinuitet i förkunnelsen och i de yttre formerna. Numera är det kanske inte så på många håll, i svenska kyrkan i alla fall. Man växlar på många ställen mellan olika typer av gudstjänster, man har ständiga inskott av specialadresserade temagudstjänster mm. Enligt den framkastade tanken inget vidare.
Själv har jag också försökt tillämpa något av kontinuitetsprincipen i några år. Samma högmässorrdning året om. Mitt skäl har dock varit det mer ytligt enkla: folk måste känna igen sig om dom ska kunna lära sig att fira gudstjänst, inte bara vara besökare. Men jag tror kollegans synpunkt är riktig: det måste vara kontinuitet om det ska bli växt. Om man ständigt ändrar i gudstjänsten och har en massa typer av specialgudstjänster så tillväxer inte det andliga livet, det enda som tillväxer är jaget. Så rätt! Att ständigt ändra för att vara till lags i förhållande till diverse målgrupper är som att ständigt rycka växten ur trädgårdslandet för att se om den växer.
Och det gäller naturligtvis inte bara gudstjänstordningen. Det gäller också predikan. Det måste finnas en grundläggande samsyn mellan dem som regelbundet talar i samma gudstjänstsammanhang. Annars blir det inget gemensamt gödslande och vattnande.
Jag tror åxå på idén med kontinuitet vad gäller gudstjänst - vilket givetvis inte är detsamma som att vara konservativ eller bara hålla fast vid det gamla. För dem som "äger" gudstjänsten - gudstjänstfirarna alltså - behövs det. Den så kallade "högkyrkligheten" har alltid fattat detta. Senare tiders lanserade gudstjänstfunderare som Martin och Fredrik Modéus trycker i sina böcker och gärningar på samma knapp.
Men kontinuiteten och igenkännande måste vara genomtänkt och inte skapas av ovillighet att förnya eller rädsla för förändring.
Visst är det skillnad på å ena sidan en genomtänkt och medveten konsekvens och konntinuitet och allmän tröghet och förändringsobenägenhet å den andra.
En liknelse kom för mig: om man vill att folk ska känna sig HEMMA i gudstjänsten så ska det vara som hemma - hemvant. Man vill veta var saker och ting finns. Då och då kan man förvisso medvetet möblera om (tex när barnens ålder eller antal samt dämed följande behov väsentligt förändrats) men normalt vill man inte att ens säng och personliga tillhörigheter ska befinna sig i ett nytt rum varenda gång man kommer hem.
Prexis!
Men sedan inträder det konstiga att vissa saker förblir på platser - i hemmet och i gudstjänsten eller församlingen - trots att behoven inte längre föreligger. Så förvaras till exempel fortfarande godis högt uppe i ett otillgängligt skåp barnen som små inte kunde nå. Vettigt när de alla nu är myndiga och på utflyttning?
Och i mitt barndomshem (nå, ungdomshem, jag var ju nästan 11 när vi flyttade dit) så hade min pappa en burk med kakor i ett överskåp för att rädda den undan klåfingriga barn. Den lägre hyllan var för låg, där kunde alla nå den. Alltså fick han ha den på översta hyllan med resultatet att han inte nådde den själv. Alltså knöt han ett litet snöre runt kakburken så det hängde ner några centimeter vilket han kunde dra i för att få ner burken. Inget av barnen nådde snöret. Detta snöre hängde sedan kvar runt kakburken i årtionden efter det att min tvillingbror och jag blivit så långa att vi med råge nådde kakburkens överkant. Något vi också utnyttjade till pappas förtvivlan alt resignation.
Åter till kyrkan: varför hänger vi upp siffror med psalmnummer när vi kan visa det med lysande siffror? Varför har vi psalmböcker när allt kan visas med dator på skärm ("filmduk"?)
Påminner mig om ett yttrande av Dag Sandahl om att man kan se vilken kyrklig tradition en människa tillhör genom att se vilket pedagogiskt hjälpmedel han använder:
använder dom bläddeerblock är dom gammalkyrkliga
använder dom overhead är dom högkyrkliga
och använder dom powerpoint är dom evangelikala.
Redan i början på 80-talet, förra seklet alltså, började man faktiskt använda lysande psalmsiffror i den nya katolska domkyrkan på Söder i Stockholm. Jag vet inte om det fortfarande är så.
Som komplement till psalmtavlan, elektronisk eller fysisk, tycker jag att kyrkvärd/präst kan ropa ut aktuellt psalmnummer, om det kan fungera utan longörer. Textläsnings- och bönemomenten förannonseras ju alltid: -episteltexten är hämtad.../ låt oss be...
Filmduk för psalmerna har jag dåliga erfarenheter av. Hinner de rulla fram nästa vers innan vi ska börja sjunga den....neej,jo nästan..aj, komiskt tryckfel där, osv...
Det kollektiva stirrandet på en filmskärm samtidigt som man sjunger en lovpsalm/sång tycker jag också känns knepigare än att ha en psalmbok till hands ifall man skulle glömma bort texten.
Tror det var C S Lewis som sa att med en gudstjänstordning är det som att dansa - det blir inte riktigt roligt förrän man lärt sej. Jag tror det ligger mycket i det. Oavsett vilken "stil" man har på gudstjänsten så behövs det en trygghet i formen för att kunna ta till sej innehållet.
Fast det roliga med kyrkoåret - liksom det vanliga året f.ö. - är ju som bl.a. Chesterton påpekat föreningen av igenkännande (för den som var med förra året) och omväxling (jämfört med förra söndagen eller högtiden). Det ÄR och ska vara skillnad på en festhögmässa på t.ex. Påskdagen eller Första söndagen i advent och en vanlig högmässa i mitten av Trefaldighetstiden. Men visst: söndag är alltid fest, särskilt vid söndaglig mässa. Och någon sorts grundstomme är och skall vara densamma (från evighet till evighet höll jag på att säga ;).
