Torbjörn Lindahl

bör stå i svinstian och inte vara ute och skrämmas. Eller? Men i dagens NSD har avgående komm. Hällefors sagt att en galt också kan vara någonting på en vattenledning som visst förhindrar att ledningen spricker och vattnet försvinner eller hur det nu var. Alltid kul när man lär sig nåt nytt.

Men nu var det tydligen så - enl avgående komm. Hällefors - att det behövdes en ärrad galt som präst i Övertorneå församling. Man skulle visst behöva stå stadigt och stå pall för påfrestningar av olika slag eller hur det nu var. Även om jag delar synen att en präst bör vara en person som tål vissa påfrestningar - precis som nästan alla ykesutövere, var och en sina påfrestningar - så har jag personligen  kanske lite svårt att förstå varför det skulle vara värre att vara just i Övertorneå församling än att vara präst i andra församlingar i stiftet. 

Nu var det dessutom så att en man skulle passa bättre som ärrad galt. Där låter komm. Hällefors nästan som hr kyrkorådsordföranden Jonsson (s) i dåvarande Pite landsförsamling som för några år sedan (i samband med kyrkoherderekrytering) uttalat att det kanske vore bäst med en man på den posten. Sedan fick han korrigera sig i pressen och mena att "jag måste ha uttryckt mig riktigt klantigt" eller hur det nu var han sa. Det tror jag inte alls. Jag tror att han - precis som komm Hällefors - talar ur de svenska folkdjupen. Där är nämligen stämningarna inte alls så jämlika som det kan verka på ytan.

Vad kyrkan beträffar så tror jag att dessa i grunden mycket konservativa och traditionalistiska personer också i stor utssträckning finns bland dem som på ytan valt att inta en jämställd hållning genom att tex vara för kvinnor som präster. Jag tror att dessa ytjämställda men grundkonservativa är ett mycket större hinder för kvinnors jämställdhet i kyrkan än de som av medvetna överlagda teologiska skäl anser att en präst bör vara man.

Den senare sortens männsikor finns nämligen också. Nu försöker ju alla i det samhälleliga och kyrkliga etablissemanget få det till att den sortens position inte finns. Men det är väl bara att se efter i verkligheten. Man kan ju tex betrakta alla välutbildade, ykesverksamma, högavlönade framgångsrika kvinnor som trots sitt "jämställda" levnadssätt likväl håller på den etablerade kyrkliga ordningen. Är dom inte ett argument bara genom sin blotta existens? Eller är dom alla så förtryckta att dom inte förstår sitt eget bästa?

Oavsett om det är kvinnor eller män som håller på kyrkans tradition i ämbetsuppfatningen: dom finns. Jag tror att det på många ställen i svenska kyrkan (utöver Övertorneå församling) finns betydligt fler än vi tror av den sortens människor. Vi behöver acceptera det. Och vi behöver bemöta dem ärligt och uppriktigt utan att förneka deras existens.

Övertorneå församling behöver en kvinnlig präst, säger biskopen. Naturligtvis säger han det. Om han sade något annat skulle han bli hudflängd. I hela kyrkan sägs detsamma: det behövs kvinnor som präster. Det påstås om och om igen att kvinnor som präster bidrar med något som annars skulle fattas i kyrkan. Vad är det, frågar jag mig? Kan någon förklara det? Och om det är så att kvinnor i kyrkan bidrar med något som män inte kan bidra med - vilket jag inte förnekar - så säg mig ändå: vad är det för bidrag till kyrkans liv som kvinnor absolut nödvändigt måste ge just som präster, som dom absolut inte kan ge i någon annan roll, som diakoner, pedagoger, nunnor, lekman, lekmannateologer? Själv ser jag bara (vilket jag skrivit om förut) att den ökande mängden kvinnor som präster är samtidig i kyrkan med en tilltagande läroupplösning (samtidigheten torde ingen kunna förneka; om det finns ett orsakssamband vet jag att vissa läsare ifrågasätter). Jag upprepar. Vad är det kvinnliga bidrag i kyrkan som är omistligt men som kvinnor inte hade kunnat ge på annat sätt än som präster?

Det frågar jag. Och den frågan tycker jag är legitim. Men dom ärrade galtarna kan stanna i svinstian.