Torbjörn Lindahl

är nu tillända. Med några minuters marginal (när jag börjar skriva detta inlägg; när jag är klar att publicera det kan det ha gått en bra stund eftersom jag oftast läser min inlägg flera varv och ändrar och justerar).

Att årets första dag bla skulle innheålla besök på sjukhuset hade jag väl för några dagar sedan inte kunnat tänka mig. Roligt dock att det var bättre idag än en del av gårdagen med min sjukling. Jag kommer att tänka på den där radioprataren som alltid säger några ord i radio kring tolvslaget på nyårsnatten (varje år tänker jag "är det samma sak han säger varje år eller är det små variationer?"). Han brukar i den del av talet som vänder sig till alla som är sjuka ha en formulering om att han önskar att det kommande året ska bli bättre än det föregående. Det kan alltså alltid vara bättre än när det är samre och det kan vara värre än när det är bättre. Alltid en tröst.

Jag tänker på Martin Luthers morgonbön där man tackar för att Gud under natten bevarat för "skada, farlighet och allt ont". Hur kan Luther så säkert veta det, brukade jag tänka redan som barn. I en bönbok av Johann Arndt fann jag senare i livet en totalt garanterat fungerande böneformulering: (typ) "Jag tackar Dig för att du i din allsmäktiga barmärtighet har bevarat oss för mycket ont som annars kunde ha drabbat oss". Absolut är det så!

Vad har då denna dag innehållit?

Givetvis sov jag länge 1) eftersom jag var uppe sent igår kväll; 2) eftersom jag inte hade högmässan vilket jag skulle ha haft men blivit befriad ifrån pga "enskild angelägenhet" som det i arbetslivet heter.

Men på aftonen for jag till Örnäsets kyrka och deltog i den kvällsmässa som kollegan Roland ledde, vilken jag också skulle ha haft. Skönt att få vila från ansvaret. Nu fick jag vara med vid distributionen. Visst är det en vila att få vila sin tankar i en gudstjänst. Jag undrar var männsikor som saknar tro och församlingsgemenskap hämtar kraft när nöden kommer. Den kristna gemenskapen ska man inte fly när det är jobbigt, ty det är då man behöver den som bäst.

Kommer att tänka på en berättelse som jag hörde en gång av en frikyrkopastor. Han berättade att det var en kvinna som en tid inte deltagit i församlings (=gudstjänst) livet. När hon kom åter och hälsade på pastorn så ursäktade hon sig med orden "jag har haft det lite jobbigt ett tag men nu är det bättre". Pastorn tänkte: är det så det är i våra församlingar: folk törs bara komma när allt är bra, men när dom har det svårt då stannar dom hemma. Som om församlingen ska vara någon slags gemenskap för perfekta, felfria och obekymrade. Fy på oss! i så fall, om vi skapat sådana församlingsmiljöer. Det borde ju vara tvärtom: det är när jag är svag och behöver stöd som jag ska vara med i församlingsgemenskapen.

Kvällsmässan var en del i den församlingshelg som Fridsförbundet traditionsenligt har varje nyårshelg. Som vanligt (så vanligt att läsarna börjar tycka att det är tjatigt) såg jag människor i gudstjänsten som inte kan betraktas som aktiva laestadianer och fylldes själv av känslan att de laestadianska sammanhangen numera är bärare av det genuint svenskkyrkliga likaväl som mycken annan officiell svenskkyrklighet.

Efter mässan skippade jag kaffet i bönhuset även om det sög i kaffetarmen och skyndade mig till sjukhuset. Dottern var oförskämt pigg och låg och spanade in "Bonde söker fru - en kärlekshistoria" i TV4. Alltså såg jag färdigt programmet med henne, alltså slipper jag erkänna att jag kan tycka att det programmet är lite småtrevligt (alltid roligt med folk som finner varandra och blir lyckliga) vilket skulle vara lika skämmigt som när tonåringar erkänner att dom ser Björnes magasin.

Efter några timmar i sjuksalen med samtal och skratt och tårar och funderingar över sjukdomar och olika behandlingar och slutligen glädje över förbönens möjlighet, vände jag hemåt. Och då jag haft ork att fylla min plikt mot läsekretsen så kan jag med gott samvete - en bit in på årets andra dag - gå till sängs nöjd och glad över årets första dag.