Torbjörn Lindahl

Viktiga, angelägna frågor som jag började fundera på för ca ett dygn sedan när jag i tidningen Dagens nätupplaga läste om att det i Österbotten uppdagats att en laestadiansk predikant för flera årtionden sedan förgripit sig sexuellt på en grupp pojkar. Det hela skedde alltså för länge sedan och predikanten/förövaren själv är död sedan flera årtionden.

Att det hela nu kommit till allmän kännedom beror på att några av de drabbade börjat berätta sin historia. Det påstås att saken blev känd för åtminstone en inre grupp redan när det skedde men att det hela tystades ner och dessvärre fick effekten att det kunde fortgå. Det påstås vidare att man i vissa sammanhang velat tysta ner det hela under hänvisning till att man "inte ska gräva i det som är förlåtet". Det sägs alltså att föröveren skulle ha bett om förlåtelse någon gång.

Det är inte min sak att döma om sanningshalter i olika påståenden. Men eftersom dylika skandaler dyker upp då och då i olika kristna sammanhang - skandalerna i katolska kyrkan är ju legio men då bör man betänka att den kyrkan har över en miljard medlemmar och ca en halv miljon präster över hela världen, inte heller är detta första gången som dylikt dyker upp inom den laestadianska rörelsen - alltså behöver det hela kommenteras.

Jag tar mig an frågan utifrån vinkeln förlåtelse eftersom det i det nu aktuella fallet påstås ha sagts av vissa inblandade att man inte ska gräva i det som är förlåtet.

1. Man måste skilja mellan förlåtelse och tillåtelse. Min erfarenhet är att de flesta människor i praktiken inte kan göra den skillnaden. Säger någon att man ska förlåta en förbrytare av något slag så uppfattar de flesta det som om man accepterar eller tolererar brottet. Icke så. Att förlåta är att hantera det som under inga förhållanden kan tolereras. Om det kan tolereras så behöver det ju inte förlåtas.

2. Att förlåta är Guds sak. Den ende som kan förlåta och den ende som verkligen förlåter är Gud. När prästen i bikten ger förlåtelse så beror det ju inte på någon speciell tolerans från prästens sida utan bara på att prästen är Guds röst och Guds mun. När vi förlåter varandra som medmänniskor och som kristna så beror det ju bara på att vi ger vidare det som vi själva mottagit från Gud.

3. All synd kan förlåtas. Det finns ett uttryck - det är ett av mina absoluta favoriter - som lyder: det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas och det finns ingen människa som farit så vilse att hon inte kan föras in på den rätta vägen igen.*

Själv arbetar jag som en del av min tjänst som häktespräst. Om någon intagen skulle vilja bikta sig så finns det naturligtvis ingen situation som skulle kunna få mig att säga "nej, ditt brott är för svårt, det kan inte förlåtas".

4. Syndens konsekvenser måste hanteras också efter eventuell förlåtelse. Att hantera följderna och konsekvenserna av det onda är inte detsamma som att "gräva i det som blivit förlåtet". Och här någonstans är det väl som det börjar hetta till. I andra sammanhang, när synden gäller tex materiella ting då klarar vi detta mycket lättare. Tex om någon har vandaliserat en annans hem. Då anser vi det självklart att förövaren - om han ärligt ångrar sig - ska vilja bidraga till att ersätta det han förstört. Och det betyder att även om förövaren inför Gud fått förlåtelse så är det rimligt att den drabbade beräknar skadorna  (= gräver i det förlåtna?) för att ersättningen ska kunna bli rimlig.

5. Ännu viktigare är detta om det som skadats inte bara är materiella ting utan människor - och alldeles särskilt om det är barn. Deras personliga livsskador måste hanteras och bearbetas. Det betyder att dom måste få tillfälle att tala om det dom varit med om för att läkningen ska kunna påbörjas, och det får inte hindras under hänvisning till att man inte ska röra i det förlåtna.

6. Man måste förhindra att det onda upprepas. Och här visar kanske många kristna sammanhang en ännu större oförmåga. Kanske beror den på okunnighet om missbruksbeteenden. Spelar ingen roll hur mycket en sexualförbrytare blivit förlåten så måste man se till att skydda möjliga framtida offer. I våra mindre och vardagligare biktsituationer är det en självklarhet att man diskuterar med sin själasörjare vad man ska vidta för åtgärder för att undkomma framtida frestelsesituationer. I allvarligare saker är det givetvis ännu viktigare.

Alltså: ja till förlåtelse för syndaren (som ångrar sig uppriktigt!), vilket alltså inte är detsamma som tillåtelse; men ett lika tydligt ja till stöd åt de drabbade och till åtgärder för att förhindra en upprepning. Dessa två utesluter inte varandra.  

---

* den klassiska konfirmandfrågan när man undervisar om bikten brukar vara "skulle du förlåta Hitler om han kom för att bikta sig?" Svaret är naturligtvis i princip "ja", men man bör betänka att det alltid är prästens uppgift att pröva om ångern är sann (så långt det mänskligt låter sig göras, med den helige Andes hjälp)