Kyrka och/eller bönhus - det är frågan
Under påskhelgen skulle man ha flera chanser att gå dit. Det var bön* långfredag, påskdag och annandag em. På långfredagen hade jag efter elvagudstjänsten besök av goda vänner större delen av eftermiddagen och vi pratade faktiskt lite om att besöka bönhuset någon gång under helgen, men i fredags blev det inte av. Långfredagsgudstjänsten är i sig själv så gripande att dess effekt håller i sig hela dagen.
Inte blev det något besök idag heller. Chansen hade funnits. Påsklovsledigehemmavarande äldre sonen var ute under eftermiddagen och beställde middag till kl 19 så 16-tiden var ledig. Men icke. Påskdagshögmässa med altardukning, processioner, ljus och blommor och nattvard och mäktig psalmsång (och en rejäl predikan - får jag väl säga fast jag höll den själv) - vad mer kan då bönhuset erbjuda? Ingenting! Alltså, i all synnerhet vid storhelgerna jul och påsk inser man mer av den rikedom som finns i Kyrkans gudstjänstliv. Just de gångerna känns bönhusgudstjänsterna extra tråkiga och kala och enformiga. Uppenbarligen finns det folk även i de laestadianska församlingarna som håller med mig. Det visar sig i att det kom lite fler laestadianer än vanligt till Hertsökyrkan under helgens gudstjänster. Faktiskt även från västlaestadianska församlingen. Också där finns det uppenbarligen dem som saknar den brutna nattvardsgemenskapen med svenska kyrkan och som tar chansen att då och då smita över till Hertsökyrkan.
Frågan om det fortsatta förhållandet till svenska kyrkan är just nu en fråga även inom den östlaestadianska grenen av den svenska laestadianismen. Vid något tillfälle har representanter för de olika församlingarna samlats till överläggningar. Fler sådana möten kommer och för en tid sedan hade man i Luleförsamlingen an samtalskväll där relationen till svenska kyrkan var en av de frågor som stod på dagordningen. Under den kvällen framkom - det som jag hört redan tidigare från många - att de som är uppvuxna i bönhusmiljö - vare sig det är i Sverige eller Österbotten - i praktiken saknar relation till kyrkan. Det är i bönhusförsamlingen man haft sitt verkliga andliga hem. Så för många är frågan om att eventuellt "lämna" kyrkan i realiteten ingen fråga alls. Man har ju
i praktiken nästan inte hört till kyrkan. Kyrkan har varit något som finns någon annanstans som man ibland tar del av. Det finns därför ingen dramatik alls i att "lämna". Upplever många.
Men frågan måste väl vara viktigare än så, tänker jag. Ingen skulle väl säga "jag har aldrig varit i riksdagshuset och jag känner ingen riksdagsman, alltså röstar jag inte i riksdagsvalet"??? Tillhörigheten till Kyrkan måste vara mycket mer principiellt grundad än bara mina upplevbara känslor.
Finns det ett värde i att tillhöra en andlig gemenskap som är större än den egna gruppen?
Är det ett värde att det finns ett präst- (och biskops?-) ämbete som har vidare acceptans än bara i den egna lilla gruppen?
Betyder Kyrkans liturgi någonting?
Vad innebär det att den yttre tillhörigheten till folkkyrkoförsamlingen medför att man (åtminstone formellt) kan räkna som "sitt" även tex kyrkans diakoni, en verksamhet som de laestadianska församlingarna till stor del helt saknar?
Osv, osv?
Det tål att tänka på innan man helt kastar loss. Tycker i alla fall jag. Visst är det problematiskt på många sätt att idag förknippas med en yttre kyrka som på många sätt avviker från Guds Ord och sin egen bekännelse. Men jag säger så som jag ofta sagt många gånger förr: om laestadianerna kunda fostra bort den ofrimodiga ursäkta- att-jag-existerar-attityd som dom så ofta uppvisar utanför sina egna sammanhang (och ofta inom dom också!) så skulle dom utöva ett mycket större inflytande på både kyrka och samhälle.
I morgon är sista chansen för den här helgen att besöka ett bönhus. Men "kyrkan i Konsumbutiken" (öst) blir det inte eftersom jag själv firar mässa i Hertsökyrkan kl 18. Goda vänner försökte dock påverka mig idag att följa med till västlaestadianska bönhuset imorgon kl 11. Varför inte? Jag är ju ledig på förmiddagen. Och min vana att gå på gudstjänst på söndag förmiddag är så inrotad att jag kan gå nästan vart som helst för att få det behovet tillfredsställt. Dessutom kan jag ju råka träffa gode vännen hr vice klubbdirektör i Luleå hockey som då kan få chansen att förnya sitt erbjudande att någon gång bjuda mig på hockey med sittpats i lämplig VIP-loge.
Inga skäl att besöka ett bönhus är så dåliga att dom inte ska tas tillvara!
* bön är det vanliga namnet på laestadianska gudstjänster. (Benämningen har sitt upphov i den gamla norrländska sedan att i byar som låg för långt bort från kyrkan för att man skulle kunna kräva regelbundet kyrkobesök av byborna, där kunde kyrkoherden utse lämplig man (eller kvinna, tex läskunnig småskollärarinna) att leda byabön vilket innebar att man läste högmässo(gudstjänst)ritualet med en predikan från en postilla istället för levande predikan. När väckelsen sedan kom så övertog man dessa samlingar och lekmän började predika. Därav seden att ha både läst predikan och lekmannapredikan.)
Visst är kyrkans liturgi härlig!!! Det finns en annan aspekt som är viktig att lyfta fram just nu när det är påsk som gör det lättare att älska Sv kyrkan, det som Bo Brander beskriver i sin insändare i KT förra veckan, nämligen att Sv ks på vissa håll urvattnade budskap, åtminstone på påsken får ge vika för klassisk teologi, om inte annat så i liturgin och i påskpsalmerna. Till det kommer mer välfyllda kyrkor än annars, fler gudstjänster, varav åtminstone en mässa, att t om det omgivande samhället inser att detta i första hand är en kristen högtid (jmfr Julen) mm mm Sammantaget bäddar det för en riktigt Glad Påsk! Och bäst av allt: Segern är vår genom Kristus Jesus, vår Herre!!
Intressant inlägg :) Kul att läsa, är själv uppvuxen inom den laestadianska väckelsen, bott i Luleå halva min uppväxt och flyttade till Österbotten då jag gick ut gymnasiet. jobbar idag som ungdomsledare i Lutherska kyrkan i Finland, esse församling, jag tycker det var intressant att läsa din syn på hur det är för laestadianer att lämna kyrkan, i och med att man "inte är där så mycket". Här i Österbotten skiljer det sig på den fronten att man tar konfirmationen och så vidare i Kyrkan, så det blir en hel del kyrko besök för de flesta. Men nu under senaste tiden så har jag upplevt, att det är väldigt hög aktuella diskussioner kring, "ska jag vara kvar i Kyrkan, eller skriva ut mig?" speciellt bland unga.. så det är väldigt spännande tider man lever i :)
Intressant blogg, intressanta inlägg.
Gud med dig!
