Torbjörn Lindahl

Det är jag just nu. En del av mina vänner och bekanta tycker i ock för sig att jag aldrig är särskilt seriös så kanske ska jag säga att jag är less på - de av mig själv på mig lagda? - förväntningarna att jag ska vara så förtvivlat seriös.

Jag borde skriva mer om det faktum att det i TV förra veckan omtalade katolska prästbrödraskapet blivit insläppt ur kylan. Lagom till dess att Sveriges folk genom TV:s benägna insats fått kännedom om dess existens och dess hemskhet då sträcker Påven ut en hand.

Men jag ids inte skriva om det.

Jag borde kommentera det faktum att Domkyrkoförsamlingen härstädes beslutat inte ha något fackeltåg och gudstjänst på förintelsens minnesdag i morgon. Det är så klart inte något man måste ha, men har man nu haft det i flera år så blir det ju märkligt att inte ha det just i år. Om skälet dessutom är Israels krig mot Gaza då blir det ju en märklig sammanblandning av helt olika saker och beslutet får en svag bismak av antisemitism. Jag blir klart besviken på grannförsamlingen. Om det - såsåom antytts i vissa media - ska ordnas ett fackeltåg på mer privat initiativ så ska jag försöka vara där. Men jag jobbar rätt sent imorgon så det beror på vilken tid det blir.(Jag har gått i fackeltåget tidigare, dock inte varje år).

Men jag ids inte skriva om det heller. Det är så många andra bloggare som berört saken.

Jag borde skriva något om den fortsatta processen i svenska kyrkan på väg mot könsneutrala vigslar. Hörde att biskopen, min gamle kompis Hans, sagt i Nordnytt att han "med glädje" välsignar partnerskap men har svårt att (ännu?) tänka sig äktenskap för personer av samma kön. Jag upplever att sakta glider han iväg. Och jag som snarare går och drömmer om att den dagen ska komma då vår biskop säger: "Nej, nu vill jag inte vara med längre. Nu kan jag inte längre stå bakom det som sker. Nu avgår jag".

Nej, jag blir så trött på hela frågan så jag ids inte skriva om den heller. Och det finns nog om andra bloggare som skriver om saken.

Jag borde skriva något om det till hösten stundande kyrkovalet. Om att det nu verkligen är dags att kyrkan och staten på allvar skiljs åt, dvs att de politiska partierna upphör att enagera sig i kyrkans beslutsapparat. Det är ju så orimligt att i en fråga kan riksadgen först säga sitt och sedan när kyrkan ska säga sitt då är det exakt samma politiska partier som sitter och bestämmer. Nu är det dags: ut med partierna ur kyrkan! 

Men om jag hade tänkt skriva att jag inte ids skriva om detta heller så märker jag hur inspirationen plötsligt rinner till och fingrarna hoppar med fart på tangentbprdet. Jag är ju engagerad i Det verkliga alternativet i kyrkovalet - Frimodig Kyrka (kolla länken på sidan om du ej vet vad Frimodig K yrka är). Använd din röst i valet i höst!  Andlig styrka - Frimodig Kyrka! Låter nästan som om jag i hastigheten hittade på två nya valslogans! Särkilt vill jag säga till alla frikyrkliga vänner dvs alla frikyrkliga som ännu är medlemmar i svenska kyrkan (och be er sprida detta vidare): hjälp till att bryta den politiska ockupationen av svenska kyrkan! Hjälp till att vrida den svenskkyrkliga skutan i rätt riktning! Rösta på Frimodig Kyrka!

Plötsligt blev jag så inspirerad att jag nästan känner mig för seriös för att berätta om det enda jag trodde att jag skulle ha kraft att skriva om, nämligen berätta för kära läsarna att jag i lördags köpte en ny dator (till glädje för min svåger som lidit svårt av att se mig sitta och slita vid en tio år gammal, helt oanvändbar apparat). Men nu har jag en splitterny liten bärbar 9-tumsdator med mobilt bredband. Jättebehändigt. Ryms i ett bibelfodral. (Man kan ju koppla till stort tangentbord och skärm). Och köper jag ett bibelfodral modell större så ryms både Folkbibeln och datorn. Och säkert får jag in en tandborste också så är redan packningen klar för sommarens MC-turer.