Torbjörn Lindahl

Såg en kort stund på debatt i TV efter det att jag kommit hem från veckomässa och bibelsamtal. Men innan jag fortsätter med debatten måste jag berätta att vi i mässan tog farväl av ung man som bott i staden en tid och deltagit regelbundet i vår gemenskap men som nu ska flytta till annan ort. Vi bad för honom och han bjöd bibelstudiegruppen på avskedstårta. En fin kväll.

Men se´n slog jag på TVn ett slag. Egentligen med syftet att spana in elitserieresultaten på text-tv. Luleå hade förlorat mot Färjestad. Tur att Skellefteå bara tog två poäng så ligger Luleå fortfarande fyra. Men så hamnade jag alltså en kort stund i Debatt med Janne Josefsson.

Handlade alltså om omtalade kvinnliga konstnären som spelat självmordsbenägen och aggressiv och blivit tagen av polisen och förd till psykakut och blivit lagd i bälte (och fått psykmedicin? - det sista är jag inte riktigt säker på).

Va??

Konst?

Konstig konst i så fall säger jag. Nu påstods det i debatten att konstnärer ska tänja gränser. Jaha! Tänk om man som präst skulle råka ut för en konstnär. En som kommer och vill bikta sig och berättar om sina synder och frågar om råd i kampen mot synden. Och se´n får man höra att det bara var konst. Inget allvar.

I själva verket är kanske hela min blogg bara ett interraktivt konstverk. Så alla Ann O Nyms med fleras kommentarer är bara en del av ett gigantiskt konstverk. Jag får ta och skriva ut alla mina  inlägg med kommentarer på papper och sätta upp dom i någon konsthall. Skulle kära läsarna komma och njuta av konsten? Fast då måste jag ju tänja gränserna först. Hur gör jag det? Genom att skriva något totalt obegripligt kanske?

Fjeush hafeue hsueuirfjncn gbdheuritmhg hebritrpföäg kglgh bsdfgew ptiotut mnvngkty mfbhruyr ögpyupi.

Nu väntar jag bara på kära läsarnas kommentarer så är konstverket fullbordat.

Svik mig inte är ni snälla. Jag vill inte ge upphov till någon Torbjörns ofullbordade!