Torbjörn Lindahl

En del anser ju att jag är det året om. Kanske det. Jag tar i så fall det omdömet med ro. I dagens läge är de flesta gamla sanningar så upp-och-nervända att det knappast kan göra saken värre att till det lägga att man också är lite insnöad. För länge sedan har jag upphört att sträva efter att vara politiskt korrekt. Jag är för gammal för att längre ha några karriärambitioner så om någon anser mig vara insnöad - det bjuder jag på. Snarare bär jag det omdömet med viss stolthet.

Men under sista dygnet har det verkligen var ett korrekt påstående. Det började snöa härstädes för något dygn sedan, på onsdag eftermiddag tror jag. Sedan började det blåsa och det är ju då det blir värre. Snömängden som fallit har väl inte varit katastrofalt stor men när det blåser kan ju snön samla sig i högar precis var som helst, på de mest olämpliga ställen. Och det var det den gjorde under gårdagsdygnet - exakt på min bro!
 
Fenomenet är inte nytt - jag har ju bott i huset i över tjugo år och upplevt många snöoväder - men denna gång var fenomenet extremt. Beror väl lite på hur vinden kommer, men istort sett blåser det ju från sjön. Vinden kommer lite snett längs gaveln på mitt radhus.  Marken där blir alldeles renblåst från snö. Likså är stora delar av marken framför huset nästan snöfri. Men precis ca en och en halv meter runt hörnet där blir det tydligen så mycket lä att snön lägger sig i drivor. Mycket vackert. Jag beklagar att jag hade kameran inne när jag igår kom hem på lunchen så jag inte kunde föreviga detta miniatyrfjäll-landskap. Vackert alltså, myckert vackert till och med - men varför just mitt på min bro!?

I går vid halvett-tiden kom jag hem från förmiddagsbegravning med minnesstund och tänkte bara snabbt byta om inför eftermiddagens besök på häktet. Snabbt!? Icke så! Jag blev tvungen att ta fram stora snöskopan (en sån som vissa kallar snösläde) som hänger på gaveln av huset och med den jobba en bra stund - inlusive att köra upp den på bron och hämta flera omgångar snö - innan jag ens kom i närheten av något som liknar en ytterdörr. På aftonen samma sak en gång till. Och när jag sent omsider, en bra stund efter midnatt, efter några lockande - tillräckligt för att slösa bort tiden - TV-program och intensivt internetande och bloggskrivande, gick för att sova insåg jag: "det här kan bli problem i morgon. Fortsätter det så här då kommer jag inte ut".  Alltså var jag tvungen att gå ut sent på natten för att skotta snö. Men det var lättare sagt än gjort. Snöhögen på bron var redan återigen jättestor. Alternativet att hoppa ut genom fönstret är ju alltid möjligt men det tyckte man ju vara roligt när man var barn. Nu kan man ju inte leka på det sättet. Sagt och gjort. med uppbådande av alla mina krafter - vilka inte är så stora - lyckades jag få upp dörren så mycket att jag kunde pressa mig ut genom springan - utan jacka, dock! Och eftersom jag alltid har en spade stående på bron så kunde jag se till att snön yrde i av mig önskad riktning så jag kunde få uppdörren ordentligt och få igen den igen efter det att jag tagit mig in och hämtat jacka och mössa och handskar. Sedan vidtog en stunds intensivt skottande innan jag kunde lägga mig att sova. Härligt med frisk luft före nattningen. Jag sov bra.

Insnöad? Den som anser att jag är det har uppenbarligen helt rätt. Men på efternatten minskade snöandet så när jag tittade ut i morse utgjorde snön inget hot mot mitt deltagande i det fria livet. Lyckan är alltså inte bara att ha ett handtag på insidan av dörren så man själv kan öppna inifrån (se tidigare inlägg förra veckan). Lyckan är också att inte ha en massa snö utanför som gör en insnöad.