Församlingsgemenskap
"Syster" skrev en kommentar till förrförra inlägget om Ny kategori. Jag började med ett svar men dess längd blev så avsevärd att det får bli ett inlägg. Givetvis går mina synpunker i detta inlägg långt utöver "systers" mer personliga kommentar, men som vanligt så väcker det hos mig tankar som jag redan burit på och som jag nu får anledning uttrycka. Hoppas att "syster" ska finna en fungerande gemenskap.
Jag tror att i vår tid är det många som delar "systers" vånda över att hitta en församlingsgemenskap där man kan vara hemma. Jag tror dock att det är viktigt att man försöker att om möjligt ha en (1) församlingsgemenskap som sin "hemförsamling" * och där ska man ge det mesta av sitt engagemang. När folk frågar mig så brukar jag ge följande rekommendation:
1. I första hand ska, om möjligt, närmaste kyrka/ församling vara den där man är hemma.
2. Om det inte går att något så när regelbundet deltaga där pga att det andliga innehållet för det mesta inte håller tillräcklig kvalitet då väljer man en annan försmlingsgemenskap som för det mesta är tillräckligt bra. (Man ska givetvis inte ha någon lojalitet mot en gudstjänstgemenskap som regelbundet håller så låg eller villfarande kvalitet att det hotar ens salighet).
3. Om man inte hittar någon sådan för-det-mesta-tillräckligt-bra gemenskap heller - pga att gudstjänsttyper och/eller präster av skiftande kvalitet ständigt växlar då får man "luffa" och fara runt. Men i detta sista fall (som jag principiellt betraktar som "nödfall" men som tyvärr blir allt vanligare idag) så vore det angeläget att man inte är totalt ensam utan att man var en grupp som kom överens om att följas åt till olika gudstjänster så att man får någon form av kontinuerlig gemenskap även om den är "mobil". Denna "mobila" gemenskap kan ju sedan även fungera som tex bönegrupp.
Vilka faktorer vi sedan räknar som viktiga när vi bedömer en gudstjänstgemenskaps kvalité kan ju växla från person till person:
- några sätter predikan främst
- andra vill att det alltid ska vara högmässa (nattvard) (firad enligt en vettig ordning)
- en tredje grupp kan värdera sådant som barnvänlighet, kyrkorummet, riktigt (ej alkoholfritt) vin osv osv
- vissa värderar att prästen är man
Osv osv.
Man får bestämma sina egna kriterier och sedan göra sitt val och vara (så) konsekvent (det går).
Om man bara är ute efter att gudstjänsten "ska ge mig någonting" då kan man givetvis luffa runt som man vill men om man också vill bli en "levande sten" som genom sin närvaro själv bidrager till uppbyggelsen då bör man vara så trogen det någonsin går mot den gemenskap som man funnit tillräckligt ofta vara tillräckligt bra att deltaga i. Om man funnit en gudstjänstgemenskap som för det mesta är tillräckligt bra så bör man om möjligt försöka gå dit även de gånger då omständigheterna gör att det hela ligger på lite "lägre" niva (tex familjegudstjänst stället för högmässa; präst som inte har lika stora predikogåvor el dyl). Vår nu avgående kyrkoherde, Olof, har sagt mig några mycket tänkvärda ord i detta sammanhang, nämligen att om man lämnar sin vanliga gemenskap så fort det är något annorlunda ("sämre") än det vanliga så säger man ju därmed genom sitt handlande till alla andra deltagare att "ni betyder ingenting".
Dessa frågor är mycket viktigare än vi oftast tror. Är man osäker bör man tala med sin själasörjare (en sådan bör alla ha!) om saken.
Församlinggemenskap och församlingsbyggande är en långsiktig sak.
F.ö. avtackas Olof Norberg i Örnäsets kyrka imorgon. Han predikar, jag är liturg. Det är andra gången under hans dryga fem år i församlingen som han och jag firar högmässa tillsammans.
* sedan finns ju även komplikationen med vår territoriella församlingsprincip, dvs att församlingstillhörigheten är knuten till den församling där man är skriven. Det gör ju att man tex inte kan engagera sig i beslutsorganen i en annan församling är den där man bor. Sannolikt kommer dock detta att upplösas så småningom när kyrkomötets politiker förlorat sin rädsla för att gå "ut i det fria".
Tack, för din långa "kommentar". Detta att "bli eller vara en levande sten" för att tillsammans med andra "gudstjänstfirare", bidraga till "det andliga hemmets" uppbyggnad, detta är det jag vill vara delaktig i.
Ändå - blir det två kyrkor som av olika skäl blir det "tempel" jag går till.
Har det något med "kallelsen" att göra?
Är det fel, att tro eller se, att man behövs på två ställen, just nu?
Min roll känns ibland, så värdefull dit jag går, så jag tackar Gud att det var dit jag begav mig.
Det var en tid sedan jag hade själavårdande samtal - rekomendationen till det tackar jag för.
Visste inte, att även "sådana här" funderingar, kan man som "luffare", störa präserskapet/själavårdaren med.
Delar dina tankar i det stora hela. Dock tror jag inte man kan uttrycka sig så starkt som att säga att signalen med den uteblivna närvaron vid t.ex. familjegudstjänst är "ni betyder ingenting" utan snarare "detta kan jag inte finna som såpass själsuppbyggande att jag får kraft att vara salt och ljus under den kommande veckan".
Med detta sagt vill jag också instämma i att det andliga "lufferiet" inte är en rekommendabel väg åtminstone inte i längden. Chansen att vi lockar med andra på andliga äventyr likt Paradis-Oskar och Rasmus torde vara liten.
Jomen father Brown, skickar vi ändå inte den signalen till våra trossyskon barnen om vi inte finner det "såpass själsuppbyggande" att fira helgudstjänst med dem att vi inte drar iväg till en annan församling just när det är familjegudstjänst?
Jag är väldigt glad åt att du tog med tanken "att vara en levande sten" för andra. Just detta med ansvaret för de andra tycker jag gör det svårt att bara tänka "gudstjänsten "ska ge mig någonting" " Kan instämma i det "Syster" skriver. När man bor i en trakt där få går till kyrkan blir det ännu tydligare. Kan man bara överge den lilla trogna skaran? Hur långt kan ens ansvar gå? Dessa funderingar blir allt mer nödvändiga i en tid då vi faktiskt inte vet vad som kommer att hända med kyrkan. Hur finner vi vår andliga gemenskap och uppbyggelse? Vi kanske redan nu bör börja fundera.
