Torbjörn Lindahl

I två tidigare inlägg har jag skrivit om hur man kan tillämpa principerna om församlingsgemenskap: om det värdefulla i att i möjligaste mån vara trogen mot en församling som är, eller fungerar som, "hemförsamling"; om svårigheterna idag att på många ställen hitta en fungerande gemenskap med ett rätt förkunnat Guds ord; om hur man kan söka undantagslösningar mm, samt om hur svårt det kan vara att till sist hitta rätt i denna djungel och att man därför nog också kan ta detta ämne i samtal med sin själasörjare (om man har någon vilket man bör försöka ha). Perspektivet har varit lekmannens. Nu känner jag att jag bör skriva något även om präster och förkunnare - för principerna gäller även dem.

Förr i tiden var det vanligt att präster stannade betydligt längre på sina tjänster. Får jag ta min farfar som exempel så hade han tre olika tjänster under hela sitt liv: adjunkt i Kalvträsk ca två år, komminister i Lycksele ca tio år och kyrkoherde i Norsjö 26 år (pensionerad 1960). En ganska vanliga karriärtyp på den tiden tror jag. Från sextiotalet och framåt har präster börjat flytta betydligt mer. Kanske har dom på senaste tiden börjat bli lite mer bofasta igen pga den ökande trögheten på arbetsmarknaden som har att göra med att även maka/make ska ha jobb?

Nå, i vart fall så upplever jag - och jag kan nöja mig med att döma från de två församlingar där jag jobbat i mitt liv - att präster generellt sett är betydligt rörligare än andra kyrkoanställda. På många håll är det fritidsledare, pedagoger, vaktmästare, husmödrar, för att inte tala om kanslister och expeditionspersonal, som är de som bär församlingens identitet och står för kontinuiteten. Präster kommer och går i betydligt större utsträckning.

Jag tror det är olyckligt, i alla fall mindre bra. Om prästen stannar på samma plats en längre tid så kan det vara av värde: 

*  för församlingen: prästen hinner vara med och bygga upp något som hoppeligen kan bli så stabilt att det håller när han försvinner
* han hinner lära känna "sina får" och vandra med dem under längre tid och kan därför bli verklig själasörjare
* han blir själv fostrad av den långvariga kontakten med både snälla får och bångstyriga getter.

Det finns ett värde alltså även för prästen själv att vara trogen. Det är nyttigt för både församling och prästens egen helgelse att inte växla för mycket. Jag tror också att om man som präst stannar längre på samma ställe så kommer man då och då in i perioder av stagnation. Man har förverkligat någon vision. Vad ska man göra nu? Om man då alltid byter snabbt till ny församling så innebär det kanske bara att man gör om samma sak igen. Är man kvar så tvingas  man kanske fördjupa sig och be Gud om nya visioner och nya öppnade dörrar.

Och vad händer då om församlingen fått en "dålig" präst som dom aldrig blir av med? Valet av präster "in the first place" är viktigt. Bönen viktig dessutom: "be skördens Herre att han sänder trogna arbetare till sin skörd". Och även de dödaste ben kan få liv igen om församlingen är trogen i sina förböner.