Andra vandringar

I mitt förra inlägg - kära läsare - skrev jag lite(!) om min relation till laestadianismen. Låt mig börja med en rättelse. Jag skrev om en bok av Ole Hallesby som betytt mycket för att förklara det andliga skeende jag upplevde i 20-25-årsåldern. I sammanhanget råkade jag ge den lite fel titel. Jag kallade den Kristendom genom uppfostran eller väckelsekristendom. Det ska vara  "...och väckelsekristendom". Kanske var det en ytterst avslöjande s k freudiansk felskrivning som innebär att jag i själva verket är präglad av det som jag egentligen ville säga emot, nämligen att det skulle vara något slags motsättning mellan uppfostran och väckelse när det gäller tron, så att man alltså skulle behöva välja det ena eller det andra. Hela poängen med Hallesbys bok var ju att visa att de två hör ihop och hur man kan få dem att fungera tillsammans. Och således. Kanske denna oavsiktliga felskrivning visar att jag fortfarande inget begriper av det som jag trott att jag begripit med både hjärta och hjärna i över 30 år?

Vad gäller mitt möte i livet med den laestadianska prediko- och själavårdstraditionen så ska jag kanske för säkerhets skull förtydliga att jag i praktiken, på djupet, mött den genom en ganska liten grupp människor. Några - dom kanske viktigaste - omnämnde jag i förra inlägget men det fanns fler, nu både levande och döda. Men som sagt, ändå en begränsad grupp. Övriga rörelsen fanns mest som bakgrund och dom stora delar av laestadianismen som finns i andra riktiningar och länder har jag i stort sett inte mött. Jag är därför öppen för att människors möten med denna rörelse kan ha varit mycket annorlunda än mitt och att det kan finnas mycket annat att se och möta.

Olika var det, som jag redan antytt, också för oss i min generation som var med om i stort sett samma skeende. Det som jag upplevt positivt - och förmått bearbeta och integrera i mitt liv på ett sådant sätt att det blivit en positiv kraft - har någon annan erfarit på annat sätt, i vissa fall så att de känt sig tvugna vända ryggen åt hela saken. En brottning som också blir följden av så radikala och omskakande/omskapande upplevelser som vi gjorde på 70-talet är ju att skilja innehållet från förpackningen. Tidvis hade jag nog svårt att göra det. Och det leder ju till onödiga strider och konflikter. Måste man tillhöra en viss grupp för att göra vissa erfarenheter? Givetvis inte säger jag nu. Men såg jag det inte alltid lika klart. Jag är glad över att den andliga förnyelse jag på senare tid mött - för min del kanaliserad huvudsakligen genom OAS-rörelsen - i det avseendet har en mycket mer befriande öppenhet.

Som sagt, jag tänkte skriva om laestadianismen, men det blev ett vidare personligt vittnesbörd. När jag nu är inne på den trådan kan jag ju vittna om lite annat också. Något som drabbade mig ganska parallellt med den "nylaestadianska" väckelsen på sjuttiotalet var Bo Giertz författarskap. Redan under gymnasietiden hade det grundlagts ett förtroende* för honom genom att vi använde hans "Trons ABC" (jag har läst den många gånger) som studiebok i KGF-gruppen, men under studietiden i Uppsala kom jag att läsa de flesta av hans kända böcker. Stengrunden läste jag dock betydligt senare än de flesta av min kamrater, men det beror på att den citerades så flitigt vid våra samtal, av dem som läst den, att jag kunde den nästan utantill utan att ha behövt läsa den. En av Giertz böcker som jag läste ganska tidigt är en av hans mer okända: Kampen om människan. Den är fantastiskt bra tycker jag. Skriven strax efter andra världskriget, med dess hemskheter som bakgrund till några av kapitlen. Kapitlet om Bibeln i boken Den stora lögnen och den stora sanningen har jag läst om många gånger. Men den av Giertz´ böcker som kanske påverkade mig mest var utan tvekan Kristi kyrka. Den lärde mig verkligen att uppskatta förmånen att få tillhöra en riktig Kyrka, med förankring i det allmänkyrkliga arvet, och inte bara en liten sekt. Jag brukar säga att den boken räddade mig från att bli - det jag hade kunnat bli - "en trångsynt laestadian" (därmed inte sagt att alla laestadianer är trångsynta, men jag kunde ha blivit det).

Det tredje benet i mitt nuvarande andliga liv är då den karismatiska andliga förnyelsen. Jag mötte den delvis redan på sjuttiotalet , men mest genom mötet med enstaka personer. Nämnas kan att jag under några terminer var studiekamrat med Ulf Ekman och vi blev goda vänner. Jag sörjde mycket när han lämnade svenska kyrkan. Under de stormiga åren med Livets ord på åttiotalet befann jag mig ju här i norr, och de föregående konflikterna inom SESG hade jag ingen relation till. Alltså har jag kunnat bevara min tidigare positiva relation till Ulf. Några gånger har vi mötts under åren, och det var en glädje att mötas igen i Boden under Palmsöndagshelgen och verkligen roligt att få ta emot förbön från min gamle ungdomsvän. Genom Ulf, och andra, kom det karismatiska i begänsad omfattning in i mitt liv redan på sjuttiotalets slut, men det är först genom mötet med OAS-rörelsen som den delen lite mer fått blomma ut.

På OAS-mötet i Borås förra sommaren, fick jag (som jag väl redan skrivit i inlägg förra sommaren) förmånen lyssna till den katolske karismatiske prästen Raniero Cantalamessa (jag rekommenderar att du beställer hans två CD-skivor från Boråsmötet 2008 som finns på OAS-rörelsens hemsida).  Jag satt tillsammans med en av mina kompisar från ungdomsåren. När vi tillsammans lyssnade och fick höra en predikan om vad omvändelse från synden innebär och hur det är en förutsättning för att ta emot den helige Ande och hur det är vi "som med våra synder korsfäst Kristus" - då sade vi till varandra: det här är ju exakt som prosten - Laestadius alltså. Cirkeln sluter sig.

* Bo Giertz är nog i praktiken också en stark orsak till att jag i synen på vår kyrkas prästämbete fortfarande, principiellt, håller fast vid kyrkans gamla övertygelse att ämbetet bör innehas av män. Det har med traditionsförmedling att göra. Om man läser en andlig författare och upplever att den teologi som presenteras är enhetlig, konsekvent och sammanhängande; och att det säger ja och amen inom en till allt man läser; och man känner att här får jag något som ger verklig näring för min tro, som bär mig och som jag vågar dö på - då blir det svårt att säga "jag håller med dig i allt övrigt men just när det gäller manliga och kvinnliga präster, då har du fel gamle man, där begriper jag bättre". Vissa kan kanske handla så (övermodigt), men inte jag. Man följer sina lärare som man känner förtroende för.

Kommentarer
Postat av: c

Precis så har jag också erfarit. Hur kan man säga ja och amen till det våra andliga fäder skrivit och predikat utom i ämbetsfrågan.

Hur kan vi säga att vi efter 2000 år har fått en bättre andlig klarsyn i denna fråga?



Apropå öppenhet Torbjörn. Hur öppen kan man vara och på vilket sätt?

Den katolske biskopen. Vad har han för syn i de teologiska frågor som inte är bibliska/lutherska. Säger du ja och amen till enstaka predikningar eller till allt han tror på? Om du inte säger ja och amen till vissa av hans åsikter i centrala trosfrågor hur kan du då känna förtroende för hans undervisning i andra frågor?



För övrigt. Finns det inte en fara i OAS-rörelsen öppenhet?

HW har som en så tydlig vision om en enad kristenhet? Är det inte farligt. Kan man inte respektera andra kristna och samtidigt stå fast vid sin bekännelse. Se på Jesusmanifestationen. Den är positiv på många sätt men själv skulle jag inte gå med. Har det inte historiskt visat sig att ekumenik är farligt där läran inte är så viktig?

Dvs respekt och kärlek för andra kristna men stå fast vid det vi har sett och hört!



2009-05-01 @ 09:47:45
Postat av: S

Det börjar bli en vana att gå in på bloggen när man kollar e-mailen:) Jag tänker som du Torbjörn i mycket, men ibland tänker jag som i ovanstående kommentar. Dessa frågor vållar "huvudvärk" ibland och jag tycker inte jag har någon att diskutera dessa saker med. Ibland undrar jag hur det skulle bli mellan alla olika slags kristna vid svår förföljelse, skulle det viktigaste bli klarare då?

2009-05-01 @ 10:11:01
Postat av: den gamle kamraten

Jag tror att det går att "säga ja och amen till en förkunnare" utan att för den skull acceptera allt han eller hon säger. Så är det för mig vad gäller till exempel Bo Giertz som hänvisas till i inlägget. En bra komplettering till förra inläggets boklista också för min del. Giertz böcker var - och är - jätteviktiga.



Att det skall finnas folk för förkunnelse och sakramentsförvaltning i kyrkan är en ordning instiftad av Gud. Den form denna gudomliga instiftelse tar behöver dock inte alltid och överallt vara densamma. Ungefär så förstår jag artikel V och VII i Augsburgska bekännelsen.

Därför är det för mig problemfritt att vad gäller eviga sanningar som frälsningen, hur människan kommer på god fot med Gud (=rättfärdiggörelsen) och mycket annat bejaka vad människor säger och samtidigt inte nödvändigtvis måsta köpa deras uttalanden i andra frågor. "Nåden allena" är något bra hos Luther - för att ta ett annat exempel på både person och centralfråga. Luthers åsikt om judar är däremot lite pinsam. Allt eller Inget blir därför ett orimlight sätt att förhålla sig - tycker jag.

Dessutom vill jag inte att folk skall lyssna på min förkunnelse på det sättet att de sväljer allt utan att tänka själva. Eller förkastar rubbet på grund av något jag säger i en mer perifer fråga.

2009-05-01 @ 16:49:59
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: c

Så det katoliker står för är perifera frågor? Finns det inte ganska avgörande läroskillnader mellan lutherska och katolska kyrkan? Bla avsseende rättfärdiggörelsen av tron allena?



Angående Luther och det judiska folket så är jag inte så insatt i ärendet...och får kanske lyfta på hatten för den frågan?



I den miljö han levde menar en del att trots hans konstiga uttalanden så var hen "relativt" vänligt sinnad!?

2009-05-01 @ 22:00:05
Postat av: Tobbe

Till c och S och gamle kamraten.

c:

När det gäller OAS-rörelsens öppenhet så syftade jag inte på att man skulle godta vad som helst, utan detta: OM någon säger något som är rätt så ska man acceptera det oavsett varifrån det kommer, INTE (såsom jag upplevt att många laestadianer gör) skjuta det ifrån sig "för att det kommer från fel håll" även om det är rätt.



Nej, jag tror inte att ekumenik är farligt. Är man trygg i sin egen tro så vågar man möta andra. Den typen av trygghet tycker jag mig ha fått mer av under senare årtionden. Som ung var jag mer osäker och krampaktig och därför räddare att möta andra



S:

Jag tror du har helt rätt i att vid en svår förföljelse skulle vi lättare möta varandra. Jag tror det redan är på väg bli så. Vi är ju i landet nu betydligt färre kristna än för 30-40 år sedan det gör att vi blir gladare om vi överhuvudtaget träffar någon som tydligt bekänner Kristus och då blir det enklare för oss att se bort från olikheter i "förpackningen" och lättare se "innehållet".

Denna typ av frågor borde vi hitta tillfällen att diskutera mycket mer. Hoppas vi kan få det. Det är ett böneämne.



Gamle kamrat:

Givetvis finns det gränser för "allt eller inget" när det gäller de andliga lärare man följer men så utgav jag icke heller någon allmän lag utan gav ett personligt vittnesbörd. Men jag vidhåller att det är utmanande för oss om vi följer viss andlig lärare till 98% men sedan avviker. Då bör man redovisa skälen till det ganska ordentligt.



Man kan ju dra en parallell mellan Giertz och Luther. Jag tycker den utfaller sålunda:

ämbetssynen är hos Giertz väsentligt mer integrerad som en del av ett teologiskt helhetskoncept än vad synen på judarna är hos Luther i hans teologi. Luhers mest famösa uttalanden om judarna lär ju också vara yttrade i en speciell historisk situation.



Ditt citat ur Augustana mm kommenterar jag inte - inte av personlig ovilja utan för jag vill helst inte hamna i offentliga diskussioner i ämbetsfrågan (varför kan jag vid lämpligt tillfälle förklara över en pilsner!)

2009-05-01 @ 22:08:10
Postat av: c

Här hittade jag en ganska nyanserad bild av frågan.



http://luk.se/LuthJud.htm

2009-05-01 @ 22:11:43
Postat av: c

Torbjörn: Trygg i sin tro? Låter nästan som "Gud är så mycket större" etc och andra kommentarer från biskopar mfl som efter att ha varit bibeltrogna tagit steget och blivit friare. Friare till vad?



Jag är glad att du står fast trots motvinden!



Själv går jag hellre till en pingstkyrka och lyssnar till en förkunnelse av en frikyrklig predikant där än bjuder in predikanten till min egen kyrka! Det blir tydligare så kan jag tycka.



Kallar man en frikyrklig förkunnare att föreläsa om skapelse så håller man det i församlngshemmet etc.



Jag har lärt mig mycket av vänner från andra sammanhang men på söndag klockan elva vill jag gå till min församlings kyrka och där vill jag inte att Stanley Sjöberg står i predikstolen!



Nåja, vi får be för varandra var vi än befinner oss. Men bönen blir inte att vi skall släta ut lärofrågorna!

Är inte lärosamtal och teologiska samtal något som saknas bland dagens kristna. Borde vi inte känna en större hunger efter Ordet och det Gud säger i sitt ord?



När evangeliet ljuder och tas emot av ett troget hjärta väcks kärleken till medmänniskorna och kärleken till Guds Ord genom den Helige Ande.

Och det är inte en "är det så noga?" kärlek!

2009-05-01 @ 22:39:41
Postat av: Tobbe

Tack c för länken till en mycket nyanserad redogörelse för frågan om luthers syn på judarna. Jag rekommenderar alla läsare att ta sig tid att klicka på den länken. Författaren S Bergman, är det Staffan Bergman?



F ö tycker jag kanske att c något slår in öppna dörrar i vart fall när du argumenterar på min blogg. "Söndag kl 11" i den kyrka där jag är ansvarig är det jag som predikar (eller någon av kollegorna i församlingen) och vad OAS-rörelsen beträffar (som väl var ursprungliga anledningen till dessa ekumenikdiskussioner)så gäller där att vid stora högmässan (som dock av praktiska skäl inte är "sönd kl 11" utan oftast på lördagen)så är det alltid biskop Bertil Gärtner som predikar, utom de gånger han varit sjuk då har någon annan präst trätt in.

2009-05-02 @ 09:21:39
Postat av: "Syster"

De judiska lärarna har kallat Jesus för en trollkarl och ett djävulens vittne samt berövat de kristnas Messias namnet Jesus, dvs. frälsare och hjälpare. Man har kallat honom en skökas barn och sagt, att Maria var en gödselhög eller hora.

Dessa smädelser och hatet överfördes en tid på de kristna, som ärade dessa personer.

Luther som en lång tid hoppades på judarnas omvändelse tappade de sista åren ibland besinningen mot judarna i sina inlägg och sitt tal.

Han reagerade våldsamt mot deras smädelser mot Jesus och Maria.

2009-05-03 @ 20:42:11
Postat av: Tobbe

För tydlighetens skull vilja jag säga att jag inte avser att vidare blanda mig i debatten om Luther och judarna (mer än det att jag uppskattade artikeln som en av kommenatatorerna länkade till)eftersom den debatten kom in som ett rent sidospår och egentligen inte har att göra med det jag ursprungligen skrev.



När dylika fenomen uppstår (att det börjar en debatt mellan kommentatorerna på bloggen om något som ligger vid sidan om det som bloggaren själv skriver om) då brukar ju min "gamle kamrat" på sin blogg kalla det att "bloggen kidnappas".

2009-05-04 @ 00:38:51
Postat av: "Syster"

Ber om ursäkt för kommentaren av sidospåret.

Det som fick mig att skriva, styrktes bl.a. av deltagandet i Jesusmanifestationen - Jesus är Herre.



Är inte så insatt i vad eller till vem eller hur man får skriva på en "blogg"?

2009-05-04 @ 20:09:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0