Från en svunnen tid
Men när jag väl tog mig för att läsa boken i ordning från första till sista pärm så var det faktiskt helt andra avsnitt som berörde mig mest. Hakon är ju sju år äldre än mig så när han beskriver sin (kyrkliga) bakgrund så är det mycket man känner igen. Tiden när hundratals barn var med i söndagsskolan i varje församling, när det behövdes flera stora bussar till söndagsskolutfärden osv. Tänk att man upplevt denna tid! Jag är visserligen inte från ett prästhem som Hakon är men min farfar var ju präst och sannolikt var det nog lite ärvd prästgårdskänsla över mitt föräldrahem så även där finns en del igenkänningar!
Jag känner mig som kommen från en svunnen tid. Ska man sörja eller vara glad? Ska man önska tiden tillbaka? Knappast möjligt och den nomineringsgrupp jag tillhör i kyrkomötet (du vet väl vid det här laget vad den heter) brukar ju påstå att våra genomsnittliga kyrkopolitiker drömmer sig kvar i gamla, för länge sedan gångna tider när dom uppför sig som om vi fortfarande var en allomfattande stats/folk-kyrka; - alltså kan jag knappast förfalla till kyrklig nostalgi.
Annars känner jag mig titt som tätt såsom kommen från en svunnen tid. Senast hände det i tisdags när vi hade en framtidsdag för de anställda i vår samfällighet. Det var tal om bla framtida arbetsledarorganisation. Jag dristade mig då att framföra den principiella synpunkten att alla präster borde ha kyrkoherden som arbetsledare. Framstår sannolikt i dag som stenålders. En sådan struktur är bara ett tecken på upprätthållandet av den separata ämbetslinjen i kyrkan. Visserligen är den i övrigt så raserad idag att en liten detalj knappast gör till eller från.
De sätt på vilka man successivt raserat ämbetsstrukturen i vår kyrka de senaste årtiondena märks bla i följande:
1. Kyrkoherden ej självskriven ordförande i kyrkorådet.
2. Ansvar har i små portioner flyttats från kyrkoherden till kyrkorådet (tex gällande gudstjänstlivet och kyrkorummet). Något som i de flesta fall döljs genom att kyrkorådet av praktiska skäl delegerar detsamma ansvaret till kyrkoherden.
3. Prästernas förlorade egna representation i kyrkomötet
4. Biskoparnas förlorade rösträtt i kyrkomötet
5. Att prästerna blivit lokalanställda - ej längre anställda av stiften - och att stiftet ej tar totalansvar för de nyprästvigdas tjänst. Dvs: efter pastorsadjunktsåret så blir prästen arbetslös om hon/han ej lyckas få en fast tjänst. Förr fick man i sådant fall bli kvar som adjunkt med lön av stiftet
Sannolikt finns fler exempel så jag skriver mm.mm.
De flesta nuvarande församlingsanställda - både präster och andra - har dock ytterst svårt att förstå "varför det ska vara något särskilt med prästerna". "Ska inte dom vara anställda på samma villkor som alla andra?"
Nej, det tycker inte jag. Men jag kommer ju från en svunnen tid. Är det någon av läsarna som inser varför präster inte är som alla andra? Nähä! Svar i nästa inlägg.
Som gammal kamrat från stenåldern vill jag ändå grymta oartikulerat kring en del av vad du här ristade ner på bloggens gråbergshäll. Du ristar om ”den principiella synpunkten att alla präster borde ha kyrkoherden som arbetsledare. Framstår sannolikt i dag som stenålders. En sådan struktur är bara ett tecken på upprätthållandet av den separata ämbetslinjen i kyrkan.”
Och jag knackar min hällristning: Är inte ämbetslinjen företrädd genom att kyrkoherden är arbetsledare för alla – hövding i klanen - församlingen? Vem som operativt vägleder vem i ett distrikt eller en sektor av arbetet bör väl lösas på praktiskt bästa sätt. En pedagog eller en diakon med många väl fungerande års erfarenhet kan mycket väl vara arbetsledare över en nyinflyttad präst med pastoralinstitut och 18 tjänstemånader på nacken. Jag tänker alltså att grottans mest erfarne jägare leder jakten - typ.
Prästens – shamanens – uppdrag i grottans ceremonier – alltså gudstjänsten – är givet: ansvara för ordets förkunnelse samt förvalta sakramenten. Att prästen av detta skulle ha hela makten över gudstjänsten och rummet, alltså ”äga” företrädelserna i sig är inte nödvändigt, enligt min mening inte ens bra. Det är ju grottans – församlingens – gudstjänst, klanens ceremoniplats och stammens schaman – präst. Inte tvärtom.
Sorry! Det här med stenåldern inspirerade mig. Hedenhös som jag är.
Nu kanske "kamraten" glömmer bort fienden. Prästen skall leda kampen mot världen, djävulen och vårt eget fördärvade kött. Den som verkligen känner sig kallad till detta kommer, enligt Bibeln, att vara frestad och attackerad mer än den vanliga församlingsmedlemmen. Därför behöver ordets förkunnare all stöd och uppmuntran han kan få från församlingen. Men visst, den bästa ledaren tjänar församlingen.
Precis! Attacker, frestelser etc gör den med yttre makt än mer sårbar, lättfallen. Styrker alltså min tes - typ.
Men Torbjörn!
Faktum är att det är Kyrkoherden som fortfarande enligt KO beslutar om en gudstjänstplan för försam-
lingen. Det vill säga vilka gudstjänster som skall firas.Kolla KO 17 kap 9§
Visst har Sven-Åke och gamnle kamraten rätt på sitt sätt. Ämbetslinjen är inte helt utrotad. Vad jag vill säga är bara att om man ser de förändraingar som gjorts under några årtionedn i följd så är det helt klart att det skett en tydlig nedmontering av ämbetet. "De små stegens tyrani". Sen är det givretvis så att inte varje enskilt stg innebär katastrof.
Kyrkomötet är ju bevars ett politiskt utskott av riksdagen . mer eller mindre.
Med den kraft som prästerskapet borde kunna koordinera skulle väl möjligheten att forma en religiös teologisk Svensk Kyrka utan inblandning av
i statens politiska partier vara möjlig.
Försök - det är i alla händelser nyttigt.
Och Ni vet ju vem som kan komma till hjälp bara man ber om det.
