Heliga landet 6

Nu är det sista hela dagen i Israel. I morgan är vi bara kvar i några timmar för kl kvart i tre i natt kommer taxin och ca kl sju ska vi (enligt planerna - vilka lätt kan bli ruckade) flyga från Tel Aviv.

På lördagen gjorde vi bla en rundtur med vår hyrbil på höjderna runt Jerusalems omgivningar. Klart värdefullt. Nu fick vi från flera olika utsiktspunkter se hela staden och de flesta platser vi besökt . Det kändes som om bitarna i pusslet lade sig på plats. Sedan for vi hem till Göran Larsson och blev bjudna på eftermiddagskaffe. Givetvis fick vi chansen att ställa många av våra frågor om Israel och judendomen och fick som vanligt kunniga och uttömmande svar. Även där var det mycket som lade sig på plats. När man lyssnar på Göran sa får man tänkvärda lärdomar också utifrån sådant som kan kännas främmande och konstigt. Tex detta med kindlockarna som ortodoxa judiska män har. Det kommer från ett bibelord i Mose lag om att man inte ska rundklippa sitt hår. Nu kan man se att olika judiska gruppers män har olika längd på dessa lockar, och Göran förklarade att dom som har väldigt långa menar att man ska "lyda Guds bud så mycket som möjligt, inte så lite som möjligt". Klart tänkvärd andlig sanning med generell giltighet även för oss!

På kvällen gick vi en promenad längs Ben Yehouda (en gata uppkallad efter den man som förnyade det hebreiska språket och skapade den moderna hebreiskan) och där fick vi se och höra en grupp sydkoreanska ungdomar evangelisera och sjunga om Jesus. Tyvärr var allt på koreanska (vi frågade oss - men fick inget svar av oss själva -om det är förbjudet att evangelisera offentligt på begripligt tungomål) men man kan säga att om dom försökte sprida det glada budskapet bara genom att se glada ut så gjorde dom ett gott jobb.

I går, söndag, var det gudstjänstdag. Vi började med att gå till Gravkyrkan igen och det var roligare denna gång eftersom vi kom tidigt på morgonen innan de stora turistgrupperna börjat anlända sa det var mer lugn och ro. Helt klart är gravkyrkan den plats som gripit mig mest på hela resan. Hit skulle man kunna återvända många gånger och man skulle kunna stanna länge, men det är väl så med platser som blivit så inbedda under många århundraden. Märkligt dock att uppleva att katoliker, ortodoxa, kopter och armenier firar gudstjänst i varsin del av kyrkan helt oberoende av varandra och till synes utan att störas av varandra. Kanske skulle vi ha det så också i vara stora katedraler: östlaestadianer här, västare där, EFSare på ett tredje ställe, karismatikerna runt pianot och givetvis dom högkyrkliga vid stora altaret. Och så full fart samtidigt! Det vore nå'nting!

Efter gavkyrkan gick några av oss till Christ Church, en evangelikal ("lågkyrklig") karismatisk anglikansk kyrka som har sina rötter i engelskt missionsarbete bland judarna. De försöker att göra det hemvant for eventuella judiska besökare, bla geom att läsa och sjunga en del på hebreiska, genom judiska symboler och hebreisk text på inredningen och genom att konsekvent säga messias istället för kristus. I en informationsfolder påpekar dom (något som kanske är värt att betänka) att i den första kristna kyrkan vara frågan inte om en jude kan bli kristen utan om en icke-jude kan bli kristen utan att först bli jude!

Gudstjänsten var i princip en vanlig anglikansk högmässa - inte helt olik vår egen - men ytterst torftigt genomförd. Vi som är vana vid OAS-rörelsen hade inga svårigheter att känna oss hemma i lovsångsstunderna, men sedan tog hemkänslan slut; prästen vid altaret i kortärmad skjorta, ingen skrud, hela nattvardsliturgin bara lästes av en sittande församling. Jag säger bara: tack gode Gud att vi i vår kyrka bevarat en bredd i uttryckssatt så att samma personer kan vara både liturgiska, karismatiska och väckelsekristna. Det fantastiska är ju att vi kan känna igen oss i detta lågkyrkliga sammanhang men samtidigt förra veckan kunde känna stark samhörighet när vi en stund stod i Gravkyrkan och sjöng psaltarpsalmer på latin med en uppsjö katolska präster och munkar. Jag tänker redan med glädje på sommarens OAS-möten där härlig lovsång ska kombineras med full och rik liturgi och präster och biskop i vacker liturgisk utstyrsel

Dagens (alltså denna dag, måndag) väsentliga verksamhet blev ett besök i Betlehem. Alltid numera lite osäkert om det ska vara möjligt att ta sig till Betlehem. Dit fick vi skjuts med palestinsk taxichaufför och tillbaka åkte vi med den palestinska bussen. Givetvis såg vi den sk säkerhetsbarriären och fick uppleva det som många palestinier genomlever varje dag: de israeliska säkerhetskontrollerna. Inte särskilt roligt. Kan något gott komma av denna barriär? Det sägs att de strikta kontrollerna inneburit att israelerna fångat några tilltänkta självmordsbombare, så såtillvida har den fyllt sitt syfte, men den uppenbara risken är ju att dess blotta existens väcker så mycket ont blod att den bara skärper motsättningarna. Inte heller är det ju särskilt vackert med en hög mur mitt i det vackra landskapet, vilken också på vissa vägsträckor förstör utsikten helt. I rättvisans namn bör dock kanske påpekas att den bild av barriären som de flesta svenska medier förmedlar inte är riktigt helt sann. Innan jag kom hit hade jag bara sett bilder som visar en flera meter hög mur. Det ar sant att barriären ser ut så långa bitar (i närheten av vägar och bostadsområden) men en stor del (den övervägande delen, enligt en uppgift jag hörde) av barriären är "bara" ett stängsel, ungefär som runt att svenskt industriområde. Men det är tråkigt nog.

Roligt som sagt att vi ändå kom till Betlehem och fick köpa lite souvenirer även där. De kristna i Betlehem har hårda tider eftersom turisternas antal märkbart minskat. I födelsekyrkan hade vi också tur. Måttlig mängd turister när vi var där sa väntetiden blev inte så lång. För att lättare komma förbi den frågvisa palestinska vakten utanför Födelsekyrkan så förvandlade Anna-Greta oss alla till familj och kusiner (i arabvärlden är alla människor "kusiner").

Givetvis köpte vi bröd också i Betlehem (betyder brödhuset) och nu när vi ätit upp det till lunch så sitter mina vänner ute på gräsmattan i institutets trädgård i olivträdets skugga och njuter av anblicken av vindruvsklasar (på vinrankor dock, inte i olivträdet) och vackra blommor.

Någon MC-tur är jag inte sugen på just nu. Hemfärden med palestinska bussen var fullt tillräcklig. Eftersom jag fick ståplats så låg jag i kurvorna - klar MC-känsla. Apropå trafik så måste jag berätta om en företeelse till: parkering. I går kväll - efter en promenad då vi smakade lite på det begynnande firandet av Jerusalemdagen - beskådade vi en stor Volvo som tog sig ur en trång parkeringsficka genom att lätt stöta till bilen framför och bakom. Vi vara tvungna att titta på skådespelet till slut och ge chauffören en applåd. Gissa hur bilarna här ser ut! Om folk här hade samma krav som hos oss på bilens utseende så skulle försäkringsbolagen skära guld med täljknivar. Ännu märkligare är att se bilar parkerade mitt framför parkeringsrutor så att bilarna där inne inte kan ta sig ut. Och då lämnar föraren en lapp med sitt mobilnr under vindrutan: "ring sa flyttar jag mig", typ!

Nästa gång jag skriver till er högt ärade läsare är vi i Sverige "om Gud vill och vi får leva". Vilka är då "vi"? Jo, förutom mig är det Margareta och Lennart från Luleå, Birgitta från Luleå, Margareta och Kjell från Boden, Kerstin från Boden och givetvis Anna-Greta. Första veckan vara även prästkollegan Kai från Västerlanda, Göteborgs stift med oss här i Jerusalem. Tack vänner för underbart, roligt, uppbyggligt, givande sällskap.

Kommentarer
Postat av: Maria Lindahl

Det verkar ju ha varit en jättebra resa! Skönt att ni alla kom välbehållna tillbaks till Sverige igen. Hoppas få se lite kort så småningom. Nu förstår jag vilket MC-freak du verkligen är, men jag håller med, en MC-resa till landet vore nog inte helt fel!
OK. vi höres!

2008-06-05 @ 19:43:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0